samhällsordning egendomliga och med vårt nuvarande sätt att framställa och fördela nyttigheterna synbarligen oupplösligt förknippade sambandet mellan beundransvärd id och bedröflig nöd, mellan storartat framåtskridande och öfverväldigande fattigdom. Denna för vårt förnuft och våra känslor visserligen motbjudande omständighet, att massförarmning icke upphört, utan snarare ökats med stigande nationalvälstånd, att de rikaste länderna just äro de, hvarest ett synnerligen stort antal medborgare lefver i synnerligen stort elände — har under de senaste femtio åren allt mer och mer sysselsatt politikerna och forskarne i folkvälståndets natur och lagar; och dessa lärde hafva — på sistone med allt färre och färre undantag — funnit att nutidens samhällen uti sin snabba och öfverraskande utveckling alltjämt sträfva hän i en riktning, som med hvarje nytt år leder oss till en skärpning och en större utbredning af dessa antydda, motsägelsefulla samhällssvårigheter; svårigheter, hvilka hufvudsakligen visa sig i ett förlamande af framåtskridandets drifvande krafter, i ett tillintetgörande af friden och den goda viljan mellan de olika samhällslagren, i en tillbakagång af alla samhällsmedlemmarnes — icke blott löntagarnes (“arbetstagarnes“, arbetarnes) utan äfven talrika löngifvares (“arbetsgifvares“, kapitalisters, fabrikanters, handtvärksmästares o. s. v.) — lycka, trefnad och trygghet. Sådan är i största allmänhet och korthet naturen af vår tids “sociala fråga“. Densamma består at otaliga ekonomiska och politiska spörsmål. Till sina djupaste rötter är hon ekonomisk; d. v. s. beror på de förhållanden, som nödvändigtvis bestämma och beledsaga vårt sätt att tillvärka (framställa) och fördela förnödenheterna. Till sina följder är hon af ej mindre djupgående politisk natur, i det hon icke blott starkt berör de politiska maktförhållandena inom staterna, utan äfven till slut ifrågasätter och hotar samhällets hela politiska inrättning och byggnad.