bomullsarbetare i tider af handelsstockningar och landtarbetare — icke eller blott nätt och jämt kunde förskaffa sig tillräckliga mängder af de närande ämnen, som äro oundgängliga för bibehållande af naturlig kroppsstyrka. Från 1822 till 1860 hade den engelska bomullsindustrin 20 års regelmässig värksamhet och 19 års stockning samt från 1861 till 1879 sju års regelbunden utveckling och 12 års stockning och tillbakagång. Härvid äro 1867, 1868 och 1869, då sjättedelen af denna viktiga industris produktionskraft låg i träde, räknade till de “regelbundna“, goda åren. Och stockning på detta arbetsområde betydde — icke alltid nedsatta löner, men städse arbetsbrist, minskad inkomst, umbäranden och nöd för tiotusentals familjer... liksom fallet är med de mindre ofta förekommande, men desto mer förödande “stora“ handels- och industristockningarna. Tyvärr tillåter mig ej utrymmet ingå på några af de ytterst lärorika, men hårresande enskiltheter, hvaraf den brittiska industrins historia under de sex första årtiondena af detta århundrade vimla — utan måste jag nu öfvergå till att nämna några ord om närvarande förhållanden. Jag kunde rada upp dussintals, från framstående, nu lefvande engelska ekonomer och politiker utgående yttranden såsom detta: “Det påstås ofta, men blott af djupt okunniga, att en man alltid kan finna arbete i vårt land, om han vill. Detta är en villfarelse. Det fins tusentals fattiga män, som äro nära att svälta ihjäl, och som med glädje skulle antaga arbete, om sådant funnes inom räckhåll för dem“...; eller detta: “Det sakförbållande att det skenbart ännu icke härskar någon nöd bland de högsta lagren af våra arbetare, är blott ett bevis för denna människoklass’ motvilja att göra sina umbäranden kända. Alla offentliga redogörelser, som på senare tiden kommit under allmänhetens ögon, häntyda på denna omständighet“...; eller detta: “Som läkare i två stora Londonsjukhus, har jag naturligtvis tillfälle iakttaga ett stort antal arbetare, och jag vet alltför väl på grund af osvikliga bevis, att många hufvudsakligen lida af ingenting annat än halfsvält, att massan af förtviflad nöd är fasaväckande i London, och jag är tvungen antaga att densamma tilltar på ett oroande sätt“. Och på samma sätt som i London står det till i alla engelska industristäder.