Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Indisk dikotomi eller Tudelningens lagbundenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var inte längre i stånd att leda kampen och den nya indiska
renässansens män stod mot bönderna och sepoyerna på britternas sida.
— Typiskt var vad som hände söderut, sade Santosh, där reste sig
de feodala furstarna men de kunde köpas över av britterna. Ledningen
för det nationella upproret kom i händerna på representanter för en
döende klass och de förrådde sepoyerna. Det här förklarar också hela
krigets förlopp 1857 till 1859. Sepoyerna var goda soldater och de
bemästrade taktiken men de förmådde inte forma ledare med
strategisk helhetssyn. Därför gick de över till defensivkrig efter att ha intagit
Delhi i stället för att med Delhi som bas och mogulkej såren som
legitim symbol föra ut kriget över hela riket.
— Det finns, sade Suraj, ytterligare två förhållanden som är helt
typiska och som man bör hålla i minnet. Det ena är det enorma
hjältemod sepoyerna visade. Det gällde samma sak för dem som under
Santhal-upproret när britterna sade att santhalerna kände alla vapen
utom ett ... den vita fanan. Även när sepoyerna tagits tillfånga och
avrättades på det mest grymma sätt lät de inte sin värdighet gå
förlorad. Denna värdighet och detta hjältemod som leder till att
striden förs vidare långt efter det att den förlorats har förts vidare i de
indiska bondeupproren från generation till generation och den ger
ännu idag styrka åt de ungdomar, de naxaliter, som tas tillfånga,
torteras och sedan förs ut i skogen för att skjutas. I den koloniala
litteraturen framställs indier som smilande, tiggande, intriganta och
så vidare men egentligen har generationer och generationer av indiska
upprorsmän, bondeledare och revolutionärer vetat att dö med
värdighet och det är en stor styrka för vårt folk samtidigt som herrarna hatat
och hatar detta. Det andra förhållandet är att de härskandes hämnd
varit den blodigast möjliga. Så var det i Santhal, så var det 1857 och
så har det fortsatt. Mophlaupproret nere i Malabar år 1921 märktes
knappast utanför Indien. Gandhi tog naturligtvis avstånd. Det rörde
sig om fattiga muslimer som rest sig trettiofem gånger tidigare mot
britterna. Men 1921 reste de sig då de trodde på Gandhis ord som
swaraj. Naturligtvis sökte man göra det till en kommunalistisk fråga.
Men efter nio månaders strider lyckades de brittiska trupperna återta
makten och slå ned upproret. Då hade trupperna förlorat 43 döda och
126 sårade. Vet du hur många fattiga bönder som stupat? Britterna
medgav 3000 men i verkligheten var det mer än 10000. 70 fångna
fattigbönder spärrades in i en stängd järnvägsvagn 19 november 1921.
Dörrarna öppnades inte förrän de alla kvävts till döds. Sådana var
alltid proportionerna! Och när man talar om de upproriskas grymhet
och vad de gör med penningutlånare bör man inte glömma den
verkliga grymheten, den som britter och senare Congress har visat
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
