Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVIII. Häxring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilka de är. Over sig har de kungliga parasoll. De håller — eller håller
fram — skålar. Brösten är spända. Skålar för mjölk eller vin.
I Ranipur-Jharial är ingången bara en öppning i muren. Men här
är porten trång. Den är som en mörk tunnel in i rummet. På båda
sidor mansfigurer. Nakna asketer, bekransade. De kliver in med långa
steg på ömse sidor om mig och de betjänas av små figuriner.
Det är ett märkligt rum, detta i Hirapur. Det har en väldig rymd.
Väggen svänger ut inför blicken och därovan den tomma himlen.
Världen är försvunnen. Här i Hirapur trollar rummet med
perspektivet. Den oändliga rymden vilar direkt på stengolvet. Jag står i
världsbrunnen. Upplevelsen är stark och skakande som i de tunga romanska
eller de stigande gotiska kyrkorummen. Men den är av annan
karaktär. Detta är stupans form. Men jag har trängt in i den och befinner
mig inuti den och kupan har helt fast form över mig samtidigt som den
är öppet klar mot rymden och den stålblanka himlen.
Runt väggarna står kvinnofiguriner. De är inte alla gjorda av
samma hand. Några tillhör de mest fascinerande kvinnogestaltningar
jag sett. Alla är mästerliga. De skall vara från åttahundratalet.
Chaunsat Yogini i Hirapur är äldre än i Ranipur-Jharial eller i
Khajuraho. Figurerna är inte erotiska i den mening som
utsmyckningen på många tempel i Bhubaneswar och Khajuraho kallas erotisk.
Men de har en stark utstrålning. Några bland dem har demonlika
ansikten på en skön kropp. Men där står också förintelsens kvinna
dansande. Bekransad med människoskallar. Med offrens avhuggna
huvuden i händerna. Jag nämner henne inte ty den här figuren är
äldre.
Det rör sig om heliga bilder. De är insmorda med skirat smör till
dess de glänser. Jag kan inte avgöra om själva stenen är svart eller om
den fatt sin lyster och svärta av ett årtusendes offer. Det här templet
har aldrig plundrats. Det dröjde innan det beskrevs men när det
beskrevs gjordes det också till ett skyddat tempel. Dessa figurer kom
aldrig i de brittiska officerarnas händer och vidare ut på
världsmarknaden. Man kan undra varför det inte står om templet i de annars rätt
utförliga turistguiderna. Det var ju känt.
Men det står inte mycket om detta tempel eller om denna grupp av
tempel — fyra i hela Indien — i de stora konsthistoriska
standardverken heller. Det hypetheriska kan nämnas men då blott i förbigående.
Joginerna far heller vanligtvis inte många rader.
Templet ser helt annorlunda ut än de hinduiska templen i
allmänhet. Hela dess tanke är annorlunda. Det är inte bara ett annat sätt att
bygga; det är ett annat sätt att tänka i rumslig form. Skillnaden är stor
som den mellan Stonehenge och en kristen katedral. Det är därför jag
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
