Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I N D U S T R I T I D N I N G E N i N O llDE N
11a enligt egen metod 20
år innan Edison ingav
sin patentansökan, samt
utställt dem i största
offentlighet på New Yorks
gator. Den process, som
nu utspann sig, tog, även
om den förlopp snabbt
nog, en jättelik
omfattning; mer än hundra
vittnen inkallades från
båda .sidor.
Den man, vars
nästan bortglömda verk
denna process, som
fördes genom trenne
instanser, rörde sig om, var
Heinrich Göbel. Född
i Springe vid Hannover
år 1818 blev han efter
avslutade skolstudier
urmakare och optiker samt sysslade även med
tillverkning av olika slags fysikaliska apparater särskildt åt
en privatlärare, »professor» Mönighausen, som ledde
honom in på tillverkning av kvicksilverbarometrar och
påvisade för honom möjligheten av att bränna en
elektrisk lampa i luftförtunnat rum. Denna tanke upptog
Göbel flera år senare. Av Mönighausen lärde han även
att tillverka goda galvaniska batterier och
elektromagnetiska apparater och maskiner. År 1848 emigrerade
Göbel till Amerika och bosatte sig i New York, där han
i närheten av Monroe Street uppsatte en liten affär.
Tre eller fyra. år efter sin ankomst återupptog
Henry Goebel, som han numera kallade sig, sin
tillverkning av elektriska apparater. Han tillverkade
först ett stort zink-kol-batteri, bestående av 80 celler,
vilket försåg en elektrisk båglampa med ström.
Båglampan var anbragt på hustaket, vilket hade till
påföljd att Göbel åtalades på grund av den därmed
förenade eldfaran. Möjligen var detta anledningen till
att Göbel slutade sina försök med båglampor och i
stället började försök med en elektrisk glödlampa.
Vid de många försök, som han nu anställde,
gjorde han ett lyckligt grepp i det han fann, att ett stycke
bambu, som en gång av någon anledning blivit
för-kolat, och som härrörde från hans spatserkäpp,
utgjorde en god ledare för den elektriska strömmen, och
att det gick mycket lätt att avspalta en tunn fiber,
som lät bringa sig till glödning, när en elektrisk ström
genomflöt densamma. Denna iakttagelse ledde honom
till att låta en sådan förkolad bambufiber glöda i
vakuum, som han åstadkom på samma sätt som vid
tillverkning av en kvicksilverbarometer. I själva verket
hade Göbel därmed redan år 1854 funnit principen
fölen brukbar glödlampa av samma slag som den som
Edison 25 år senare tillverkade. Följande år
lyckades det Göbel att på detta sätt framställa ett antal
glödlampor, vid vilka tråd och trådstöd hade form
antingen av en »köttsåg» eller en »hårnål», såsom Göbel
betecknade det. Lyckligtvis funnos flera dylika
bevarade och kunde senare föreläggas domstolarna.
Betraktar man dessa- lampor noggrannare, förvånas man
över den goda form, som Göbel redan då valt, och som
ännu i dag användes vid en del lampkonstruktioner.
Till framställning av de yttre höljena använde
Göbel först Eau de Cologne-flaskor, senare glasrör,
som han genom blåsning gav lämplig form. De trå-
dar, genom vilka strömmen tillfördes, bestodo av
koppar eller järn men även av platina. Vid tillf
öringstråden var koltråden fäst medelst ett särskilt kitt
bestående huvudsakligen av ugnssvärta. För erhållande
av en god elektrisk förbindelse förkopprades i vissa
fall kontaktställena.
De lampor, som Göbel tillverkade, använde han
till belysning av sitt skyltfönster i Monroe Street.
Dessutom anbragte han även å sitt väggur en sådan
lampa, som han med tillhjälp av en kontakt bringade att
lysa med vissa mellanrum. Mera offentligt kända
blevo Göbels lampor emellertid på annat sätt. På New
Yorks gator for han nämligen under någon tid omkring
med en stjernkikare, monterad på en liten vagn, och
i vilken allmänheten kunde få kasta en blick på
stjärnhimlen. Såsom en särskild attraktion hade han på
vagnen anordnat några glödlampor, upphängda på en tråd.
Lamporna erhöllo ström från ett av 60 element
bestående batteri, anbragt på vagnen. Ryktet om denna
vagn synes hava hållits vid liv länge nog, ty ännu så
sent som; år 1881 fick ett bolag, som ämnade börja
tillverka glödlampor, menl icke lyckats riktigt bra,
höra talas om de Göbelska lamporna och vände sig
därefter till Göbel. Bolagets ombud blev förvånad att
i honom upptäcka en man, som var på det noggrannaste
förtrogen med tillverkningen av koltrådsglödlampor,
och att hos honom anträffa alla för tillverkningen
nödiga anordningar. Under en tid tillverkade Göbel för
det ifrågavarande bolaget koltrådsglödlampor av för
den tiden utmärkt beskaffenhet; bolaget måste
emellertid på grund av ekonomiska svårigheter
förhållandevis snart inställa sin verksamhet.
Egendomligt är, att Göbel icke vidare utnyttjade
sin uppfinning, och att han ej försökte erhålla patent
på sin uppfinning; Göbel förklarade detta senare
under processen bero på tryckta ekonomiska förhållanden,
vidare att han knappast förstod engelska, aldrig lärt
att läsa engelska och knappast brukade bekymra sig
om saker, som ej direkt rörde hans lilla affär.
Göbels uppfinning hade väl sannolikt råkat i
fullständig glömska, om icke genom den ovannämnda
stora processen uppmärksamheten riktats på
densamma. Under processförhandlingarna kunde de första
lamporna föreläggas i original; de voro emellertid icke
längre användbara, vilket är lätt begripligt, då man
betänker, att de då voro 40 år gamla.
Under processen yttrade sig ett stort antal
sakkunniga. Den kände fysikern Pope och professor Cross
ställde sig till en början synnerligen skeptiska gent
emot de Göbelska påståendena. Båda kommo senare
till motsatt uppfattning; Pope höll det först, särskilt
med hänsyn till teknikens ståndpunkt i början av
50-talet, för omöjligt, att Göbel skulle hava kunnat
tillverka sådana lampor, och även professor E. Thompson
var av samma åsikt. Så påstods t. ex., att Göbel e.j
skulle kunna haft, tillgång till de tekniska hjälpmedel,
söm erfordrades för att erhålla ett tillräckligt högt:
vakuum. Men Göbel bevisade, att detta kunde
erhållas på ett mycket enkelt sätt, i det han evakuerade
lamporna på samma sätt som barometerrör, med vilkas
tillverkning han var väl förtrogen. Han fyllde alltså ett
tämligen långt glasrör, i vars ena tillslutna ände
kol-tråden var in smält, med kvicksilver, vände upp och ned
på röret, så att det stod upprätt som ett barometerrör,
varvid kvicksilvret sjönk till en höjd av ungefär 760
mm:
När sålunda denna sak var klarlagd, kom Pope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
