Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
ningsmaterialet en konferens skulle anordnas med
sökanden eller dennes ombud — åtminstone för den
händelse sökanden är bosatt här i landet -—• varvid
nyheten i uppfinningen skulle fastslås, påpekande göras
angående de ändringar, som behövde vidtagas i
beskrivning och ritningar, nyhetshänvisningarna
diskuteras samt sådan omformulering av patentanspråken
fastställas, som kunde godtagas av såväl ämbetsverket
som sökanden. Därefter borde endast erfordras ett
enkelt avfattat föreläggande, däri de framställda
anmärkningarna jämte motivering i korthet refererades.
Med anledning av detta förslag vill Patent- oeh
registreringsverket till en början erinra, att antalet
förelägganden i patentärenden, som ämbetsverket
årligen meddelar, är betydande. Under år 1922 var detta
antal ca 10 000, därav ca 4 330 första förelägganden,
varförutom under nämnda år 5 832 patentärenden
slutligen avgjordes.
Patent- och registreringsverket betvivlar
storligen, att en sådan anordning, som sålunda
föreslagits, skulle kunna med fördel genomföras. Det
må beaktas, att ombuden icke torde vara beredda
att vid varje tidpunkt inlåta sig i diskussion
om sina ärenden, vilka kunna vara nog så
omfattande och invecklade, och ännu mindre på rak arm
om givna nyhetshänvisningars valör, vilket fasthellre
i allmänhet torde kräva ett ostört, ingående studium.
Det lärer vid sådana förhållanden i allmänhet vara
uteslutet att vid konferensen »sådan
omformulering-av patentanspråket kunde fastställas, som kunde
godtagas av såväl ämbetsverket som sökanden». Ett
ytterligare skäl att så ej kunde ske är, att ombuden i
allmänhet anse sig icke kunna vidtaga några sakliga
ändringar i ansökningshandlingarna utan order av sina
uppdragsgivare. Att sökandena själva, av vilka
endast en mindre del är boende i Stockholm1 eller dess
närhet, skulle kunna tänkas i större utsträckning
inställa sig, torde vara föga troligt. Dessa oupphörligen
återkommande konferenser, vilka kunde bliva nog så
långvariga, skulle otvivelaktigt verka i hög grad
hindrande på ledamöternas arbete i övrigt, och då enligt
Patent- och registreringsverkets mening något
tillfredsställande praktiskt resultat av ifrågavarande
anordning icke annat än i enstaka undantagsfall vore att
förvänta, är det så långt ifrån att Patent- och
registreringsverket anser anordningen skola i stort sett
på-skjmda ärendenas behandling, att ämbetsverket
tvärtom anser att den skulle komma att fördröja
densamma. Patent- och registreringsverket får därför
avstyrka det gjorda förslaget såsom enligt Patent- och
registreringsverkets mening innebärande en
disorganisation av arbetet.
Vad Patent- och registreringsverket sålunda
anfört innebär ingalunda, att ämbetsverket över huvud
taget ställer sig avvisande mot muntliga förhandlingar
mellan Patent- och registreringsverkets tjänstemän och
sökandena eller deras ombud. Tvärtom anser
Patent-och registreringsverket, att sådana förhandlingar
mången gång med fördel kunna och även böra komma till
stånd. Särskilt gäller detta, då fråga är om formella
ändringar av ansökningshandlingarna, men även eljest
kunna muntliga diskussioner vara till stort gagn.
Kan tvekan uppstå angående innebörden i ett
föreläggande, bör sökanden eller hans ombud genom muntlig
hänvändelse till vederbörande ledamot kunna förskaffa
sig klarhet därutinnan, likasom ledamoten i
förekommande fall kan muntligen hos sökanden eller hans
ombud införskaffa erforderliga upplysningar. Men
även eljest äro Patent- och registreringsverkets
tjänstemän lika villiga som skyldiga att muntligen
till-handagå med upplysningar. Givetvis får denna
möjlighet icke på sådant sätt utnyttjas, att sökandena
eller deras ombud, i stället för att själva sätta sig in i
frågan, av bekvämlighetsskäl vända sig till ledamoten
ined begäran om närmare utredning. Därigenom skulle
ledamotens dyrbara tid i onödan bliva upptagen och
syftet med anordningen — ärendenas snabbare
behandling— bliva förfelat.
Industriförbundet har vidare framhållit, att
någon fast praxis icke syntes hava utbildat sig inom
ämbetsverket vid avgörandet av vad som jämlikt 1 §
i gällande lag om patent skall anses vara en
patenterbar uppfinning, och förmenar, att det nu vore
högtid, att ämbetsverket utstakade en klart markerad
gräns, för vad som skall anses för en patenterbar
uppfinning, vid vilken gräns man sedan konsekvent
fasthölle inom verkets alla olika avdelningar.
Det synes vara en väl stor fordran, som härmed
ställes på Patent- och registreringsverket. De
rätts-lärda inom olika länder hava på mångahanda sätt
sökt definiera begreppet uppfinning. Professor
Un-dén i sin »Översikt över den svenska
patenträtten» yttrar, att det är mycket svårare att
noggrant angiva kännetecknen å det rättsobjekt, som
genom patentlagstiftningen skyddas, än motsvarande
uppgift inom t. ex. författare- eller konstnärsrätten,
då en uppfinning icke vore på samma sätt bunden vid
en yttre form som det litterära alstret eller
konstverket. Undén fortsätter:
»En uppfinning är resultatet av en skapande
verksamhet. Den skall framträda som en kombination av
naturkrafter, innebärande ett framsteg i förhållande
till teknikens allmänna ståndpunkt. Uppfinningen
skulle sålunda kunna definieras såsom en idé, en
kombinationstanke, vilken genom en hittills obekant
kombination av naturkrafter skapar ett tekniskt
framsteg.» I samma riktning ehuru med växlande
formulering gå alla föreslagna definitioner.
Patentlagstiftningskommittén säger i sina motiv
till ny patentlag, att det stode för kommittén klart,
att begreppet uppfinning ej kunde på ett
tillfredsställande sätt definieras, vid vilket förhållande ett försök
att införa en definition av detsamma i patentlagen
snarare skulle vara till skada än till gagn. Det torde
därför — yttrar kommittén vidare — med större
fördel kunna, såsom hittills, anförtros åt
patentmyndigheten och domstolarna att i det särskilda fallet efter
omständigheterna bedöma, huruvida en uppfinning
förelåge eller icke.
Även i Tyskland hade inom intresserade kretsar
upprepade klagomål försports över den rättsosäkerhet,
som ansågs uppstå genom att begreppet uppfinning
icke var definierat i lagen. En kommission av
sakkunniga blev, bl. a., den frågan underställd, huruvida
frånvaron av en sådan definition medförde väsentliga
praktiska olägenheter och om dessa kunde
förebyggas genom upptagande i lagen av en definition. Denna
fråga blev av kommissionen med stor majoritet nekande
besvarad.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
