Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRI T I D NIN GEX NO R D EN
ning bakåt, och får i sådant fall taket rasa ned och fylla
tomrummet. Då denna brytning har sina nackdelar,
såsom risken vid pelarnas uttagning och nödvändigheten
att under lång tid Underhålla orterna, söker man numera
övergå, där så är möjligt, till den s. k. long-wall
metoden.
Vid denna brytningsmetod söker man att förflytta
angreppet, »the face», efter så långa raka linjer som
möjligt, antingen i riktning från schaktet eller mot
detsamma. Kring schakten måste vid varje
brytningsmetod lämnas en tillräckligt stor pelare för desammas
säkerhet. Finnes tillräckligt kapital, anses den bakåt mot
schaktet gående brytningen såsom mest fördelaktig, men
i allmänhet måste av samma orsak brytningen gå
framåt från schaktet.
Även vid denna metod delar man in
brytningsområdet i några stora block med mot- varandra vinkelrätt
gående huvudörter, som skära varandra i närheten av
schakten. Ett block brytes ut så att man från smärre
orter, som gå parallellt med huvudorten, tager ut kolen
efter en lång front, som återigen går vinkelrätt mot
detta system av orter. För att- uppehålla en kort
förbindelse med huvudorten läggas tillfälliga transporter i sned
vinkel mot huvudortsystemet.
Vid framåtgående brytning måste givetvis alla
transportorter hållas i fullgott skick, medan de smärre
orterna få rasa igen så snart brytningen förflyttats.
*
När en gruvarbetare kommer till schaktet vid
början av sitt skift, måste han lämna från sig tobak,
tändstickor m. m. som möjligen kan fresta honom att tända
eld. Han får sin säkerhetslampa, som skall vara väl
rengjord, påfylld och stängd med säkerhetslås, till
vilket ej finnes nyekel annat än uppe i lamphuset eller
möjligen vid plats under jord, där all gas är utesluten.
Sedan han kommit ned i gruvan, har lian i allmänhet
lång väg, en eller ett par miles, att gå till sin
arbetsplats. Är det en kolhuggare, skall hans arbetsplats, när
han kommer fram dit, vara rengjord och nya props
uppsatta sedan hans senaste skift, .så att han kan börja sitt
arbete omedelbart.
Den gamla metoden i arbetet tillgick så, att
arbetaren högg undan ett tunt lager kol eller ofyndigt efter
sulan, varefter kolen kunde skjutas eller brytas ned.
Numera användes maskiner i viss utsträckning och även
s. k. säkerhetssprängämnen. Håller flötsen en rand av
skiffer eller oart, måste denna först avlägsnas, så att
kolen sedan kunna brytas och lastas ut rena.
I en del gruvor måste arbetarna särskilt lägga sig
vinn 0111 att få stora kol såsom i Wales, där avlöningen
räknas endast pr ton stora kol. På andra, håll tages ut
allt kol, som är rent från bergart. Det ofyndiga berg,
som eventuellt måste brytas, lägges upp bakom propsen
och fyller ut tomrummet efter kolen, åtminstone närmast
orterna.
Kolbrytningsmaskinerna ha, ännu ej fått större
användning än att man med dem bryter ca 10 % av alla
uppfordrade kol, resten hugges för hand. Samtidigt med
förskrämningsmaskinerna ha även införts skakrännor
eller transportörer, som hängas upp framför påhugget
cch som transportera kolen från arbetsplatserna till
vagnarna i utfraktsorterna.
I England funnos år 1912 712 st. koltransportörer
vid kolens brytning, medan år 1920 siffran var 832.
Förskrämningsmaskinerna voro 1912 införda vid 719
gruvor och år 1920 vid 760 gruvor.
Överinspektören för gruvorna, sir Kedmayne,
framhåller i av honom till Kolkommissionen lämnade
uppgifter, att antalet maskiner visserligen ökats i
England från år 1903 för varje år, men den kvantitet, som
brutits pr maskin, blir allt lägre. I Förenta staterna är
förhållandet annorlunda, i det att den pr maskin brutna
kvantiteten stigit från 10 456 tons år 1903 till 15 638
tons år 1916. Som skäl för den relativt ringa
användning, som förskrämningsmaskinerna erhållit i England,
anföres, att i ett stort antal gruvor de ej kunna med
fördel användas. Om man jämför kolgruvorna med
järnmalmsgruvorna, där talgljus och fotogenlampor på
många ställen äro den enda belysningen, kan man ej värja
sig för den tanken, att även andra skäl än de rent
tekniska äro avgörande för maskinernas införande.
Är 1920 utgjorda den med maskin brutna
kolkvantiteten i England 13 % av den totala, medan år 1913
samma tal var endast 8,5 %.
Brytningseffekten pr man anställd har sjunkit
nästan regelbundet uncler de sista 20 åren på ett sätt, som
vållar oro för industriens konkurrenskraft. År 1900 var
uppfordringen 300 ton medan den år 1920 var 194 ton
och år 1922 var 222 ton pr anställd och år.
Av de arbetare, som sysselsättas i Englands
kolindustri, är nära en tredjedel sysselsatt med arbetet vid
själva kolbrytningen »at the Coal face».
Vad som är av särskilt intresse är det stora antalet
unga och minderåriga, som arbeta under jord, icke
mindre än 12—14 % av alla arbetare. Åldersgränsen är 14
år, varefter en pojke kan börja arbeta i gruvan.
Vanligtvis följer han sin far till arbetet, och hans
sysselsättning är mest att med ponnies eller för hand köra
vagnar från brytningsplatsen till transportorten och tomma
vagnar tillbaka. Det är tidigt, som pojkarna få vänja
sig att gå ned i gruvan och lära sig faderns yrke, men
genom att clet är ett relativt lätt arbete, som han utför,
kan han stå ut med det.
Man torde knappast kunna överskatta betydelsen
av att pojkarna så tidigt lära sig gruvarbetet. De växa
upp med det, och det blir deras liv. Härigenom erhålla
gruvorna en rekrytering av arbetskraft, som de skulle
1il svårt att erhålla, om åldersgränsen vore så hög, att
pojkarna hunno vänja sig vid annat arbete eller lära sig
att slå dank.
I 1911 års gruvlag ingår även bland annat det
stadgandet, att en gruvarbetare ej får arbeta ensam på
en plats, förrän han varit sysselsatt vid själva
kolbrytningen minst i två år i samarbete med och under uppsikt
av en van arbetare. Det är givetvis angeläget för varje
far, som har sin pojke med sig i gruvan, att lära honom
yrket så grundligt som möjligt. Pojkarnas arbete och
förtjänst är även ett värdefullt ocli säkert påräknat
bidrag till familjens inkomst.
De kol, som brutits loss, lastas i små vagnar, som
föras för hand eller med häst till närmaste mekaniska
utfrakt, varifrån vagnen drages till schaktet och föres
upp genom detta, i vanliga fall i tvådäckade hissar.
Vagnarna vägas och tömmas allt efter sitt innehåll,
vanligen över galler för att skilja från småkolen. De
stora kolen matas fram över transportband, där
bortplock-ning av eventuellt ofyndigt verkställes av pojkar eller
gubbar. Från skrädningen gå kolen direkt i
järnvägsvagnar för export eller inhemsk konsumtion.
*
Den del av den tekniska utrustningen, som
skiljer sig mest från förhållandet vid svenska gruvor, är
den stora användningen av direkt ångkraft. Vid
gruvorna falla oftast en hel del småkol, som dels säljas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:00:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/indunord/1924/0059.html
