Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
med försäkringsbolagen träffade överenskommelsen.
Enligt denna får under en första treårsperiod 40 % av
premieinkomsten disponeras såsom
förvaltningskostnader, provisioner och vinst samt återstående 60 % avses
för ersättningar, inkl. kostnader för läkarvård och
legala expenser. Efter tre år kan sistnämnda proportion
höjas till 62,5 % eller annat procenttal icke
understigande 60, varom överenskommelse kan träffas. Vid
beräkningen i fråga skall sådan hänsyn tagas till
oavgjorda ersättningskrav och ännu icke förfallna risker,
som kan komma att föreskrivas. Premierna skola
avpassas för varje riskklass, så att nämnda proportioner
erhållas, och om det vid slutet av ett räkenskapsår
visar sig, att det för ersättningar fastställda procenttalet
under- eller överskridits, skall däremot svarande
jämkning ske i premiesatserna för det följande året.
Bolagen åtaga sig att årligen lämna inrikesministern
uppgifter till bestyrkande av att överenskommelsen
iakttages.
Jämfört med den preliminära överenskommelse, som
iräffades av Holman-Gregory-kommittén, befinnes den
för ersättningar avsedda andelen hava minskats från
70 till 60 %, vad gäller den första treårsperioden. För
tiden därefter lämnar den nu träffade
överenskommelsen öppen möjligheten till en ökning i nämnda andel.
Om huru förfaras skall vid stigande premieinkomst
nämnes intet, i motsats till vad som var fallet i den
tidigare överenskommelsen. Ej heller är tal om
premiernas fastställande av statlig myndighet eller rabatt
för försäkringstagare, som vidtagit godkända
skyddsanordningar.
Rörande motiven till här beskrivna anordning kan
det vara av intresse att citera ett uttalande nyligen i
tidskriften »Economist». Överenskommelsen är, säges
det, ett exempel på de praktiska engelska metoderna i
förvaltningsfrågor. Logiskt sett borde försäkringen
göras obligatorisk och ställas under sträng statsuppsikt.
Men engelsmännen, som veta, att logiken ofta ställer
till en beklaglig oreda i det mänskliga handlandet
(makes a sorry mess of human affairs), låta försäkringen
vara frivillig, men göra den på samma gång genom
avtal med försäkringsanstalterna så tilldragande, att
arbetsgivarne hava föga anledning att lämna sina
förpliktelser oförsäkrade.
Uttalandet förtjänar anföras såsom en kontrast till
Holman-Gregory-kommitténs på en enda röst när
enhälliga förslag om obligatorisk försäkring.
I fråga om ersättning vid dödsfall betecknar den
nya lagen ett betydelsefullt medgivande åt kommitténs
yrkande på att för varje efterlämnat barn skall utgå
visst tillägg. Det stadgas nämligen, att utöver
ersättningen åt änka eller annan anhörig, vilken ersättning
som förut skall motsvara den förolyckades
sammanlagda löneinkomst under de sista tre åren med
maximum £ 300 och minimum £ 200 (förut £ 150), skall
till varje barn utgå intill fyllda 15 år en ersättning
per vecka motsvarande 15 % av arbetares veckolön.
Som maximum å veckolönen, varå procenttillägget
beräknas, skall gälla £ 2 och som minimum £ 1. Detta
betyder, att i bästa fall varje barn erhåller 6 s. i
veckan, dvs vad kommittén föreslog utom för de två första
barnen.
Såsom absolut totalmaximum för ersättning åt
efterlevande stipuleras £ 600, vilket med £ 100
överstiger vad regeringen föreslagit. Likaså hade
regeringspropositionen stannat vid 10 %, vad gäller tillägget
för barn.
Ersättning åt änka, barn och andra anhöriga, som
varit endast delvis beroende av den förolyckade, skall
liksom förut bero på överenskommelse eller eventuellt
skiljedom. Vid bestämmandet av beloppet behöver
dock icke, i motsats mot tidigare, tagas ovillkorlig
hänsyn till storleken av det bidrag familjeförsörjaren
lämnat. I enlighet med ett yrkande av kommittén
definieras »delvis beroende» som den, vilken varit delvis
hänvisad till den avlidne för bestridandet av nödiga
utgifter för livsuppehället, med hänsyn därvid tagen till
vad som vanligen erfordras för personer i liknande
samhällsställning. Några regler om ersättningens
fördelning mellan änka och andra familjeanhöriga
meddelas icke i lagen, i motsats till vad kommittén
förordade.
Tidigare har vid ersättningssummans utbetalning
åt de efterlevande gjorts avdrag för vad som kan hava
utbetalts enligt lagen, innan den förolyckade avled,
men har nu i anledning av ett yrkande från kommittén
bestämts, att något sådant avdrag icke få göras från
den barnen tillkommande ersättningen, ej heller så att
ersättningen åt övriga helt beroende reduceras till lägre
belopp än £ 200.
Begravningshjälpen höjes från £ 10 till £ 15.
Vid total förlust av arbetsförmågan skall liksom
före kriget ersättning utgå med halva veckolönen, dock
så att maximum skall utgöra 30 s., medan det i 1906
års lag var begränsat till £ 1. Genom krigstidens
provisoriska lagstiftning kom, såsom förut påpekats,
ersättningen vid total arbetsoförmåga att successivt höjas
med tre fjärdedelar, vilket betydde, att den på lönen
beräknade kvoten stegrades till 87,5 % och
maximum till 35 s. Detta provisoriska arrangemang skulle
dock upphöra med 1923 års utgång. Den nu antagna
lagen lämnar emellertid dem, som drabbats av
olycksfall före 1924 års ingång, i okvald besittning av
rätten till krigstidstillägget.
Till förmån för arbetare med lägre lön har
därjämte nu stadgats, att om den på nyss angivet sätt
beräknade ersättningen per vecka skulle understiga 25 s.
(dvs om arbetslönen icke uppgått till 50 s.), ett tillägg
skall lämnas med halva underskjutande beloppet.1
Enligt dessa bestämmelser kommer i jämförelse
mied före kriget följande ersättning att utgå vid här
nedan angiven veckolön:
Veckolön . . S. 20 25 30 35 40 45 50 55 60
Ersättn. före
kriget » 10 12/6 15 17/6 20 20 20 20 20
nu > 15 18/9 20 21/3 22/6 23/9 25 27/6 30 (maximum)
Vid nedsättning av arbetsförmågan stadgas, att
ersättning skall utgå med hälften av den löneförlust
arbetaren fått vidkännas som följd av skadan. Om
ersättningen i händelse av total förlust av
arbetsförmågan icke skulle ha uppnått 25 s. per vecka (dvs vid
arbetslön understigande 50 s.), skall lämnas ett tillägg
beräknat efter samma grunder som det nyss beskrivna,
gällande vid total förlust av arbetsförmågan. Såsom
förut omnämnts, fanns i 1906 års lag ingen bestämd
proportion stadgad mellan ersättning och löneförlust,
men i praxis torde de flesta domstolar ha tilldömt
arbetaren halva löneförlusten, om också avvikelser både
uppåt och nedåt förekommit.
I överensstämmelse med kommitténs förslag
stadgas vid mera kortvarig sjukdom tre dagars väntetid,
1 Om själva veckolönen skulle understiga 25 s., ntgör tillägget
halva skillnaden mellan lönen och ersättningens grundbelopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
