Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 ,
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Kopplingssehema för elektrisk upptining av frusna
vattenledningsrör enligt Lindahls system.
jar smälta invid rörets väggar. Under det upptiningen
pågår, hålles vatten påsläppt på röret och en
avloppskran i ändan av röret öppen. Så snart isen lossnat
från rörväggen, börjar vatten tränga fram i det
uppkomna mellanrummet och rinna ut genom
avloppskranen. Den elektriska strömmen kan då avbrytas, ty det
rinnande vattenledningsvattnets temperatur torde i
allmänhet vara så hög, ca + 4° C, att detta vatten självt
förmår smälta den i röret kvarvarande isen.
Om den tillgängliga elektriska strömmen utgöres
av likström, erfordras i stället för ovannämnda
enfas-transformator en omformare, exempelvis en
enankaromformare, för sänkning av spänningen till lämpligt
värde.
Den beskrivna metodens fördelar framför
uppvärmning med blåslampa äro påtagliga. Hela den frusna
rörsträngen uppvärmes samtidigt och runt rörets hela
omkrets. Rörets temperaturstegring blir så låg, att
varje möjlighet till antändning är utesluten. Ingen eld eller
ljuslåga förekommer, som kan antända brännbara
ämnen i rörets närhet. Det frusna röret behöver icke vara
åtkomligt annat än vid sina båda ändar. I väggar
infällda rör samt i jorden nedgrävda serviser o. dyl.
kunna utan vidare upptinas medelst denna metod.
Anslutning av de elektriska ledningarna till exempelvis en
brandpost och servisröret vid vattenmätare i en
fastighet möjliggör upptining av servisledningen till
fastigheten ifråga.
Kostnaderna för den elektriska energi, som åtgår
för upptiningen, bliva ganska små. Metoden har under
innevarande vinter använts i praktiken dels av
uppfinnaren i Hässleholm och dels vid andra
vattenledningsverk. Det har därvid visat sig, att med en
transformator à ca 2 kw kunnat upptinas en 50 m lång 6" ledning
i gata på 5 à 6 timmar, 1"—2" servisledningar på 15
à 20 min. och —1" inomhusledningar på 4 à 5 min.
Även om energin betalas efter belysningstaxa med 35
à 40 öre pr kilowattimme, komma således
energikostnaderna att i nyssnämnda fall utgöra ca 5 kr för 6"
ledningen och endast några öre för inomhusledningarna.
Den erforderliga transformatorn resp. omformaren
med ledningar och tillbehör kan lämpligen monteras på
en bår e. dyl., så att den lätt kan transporteras.
Förutom alla vattenledningsverk kunna
rörledningsentreprenörerna med största fördel anskaffa en dylik
utrustning, då det för vattenverkets abonnenter bör bliva
billigare att anlita en rörledningsentreprenör för utförande
av en elektrisk upptining av de frusna rören än att själv
söka med blåslampor eller på liknande sätt
värma rören.
Lilla Edet ej Niagara, har den största
vattenturbinen i världen.
Anhålles om plats i Eder tidning för följande
inlägg:
I Eder tidskrift nr 24 av den 11 juni d. å.
finnes en notis under rubriken »En jätteturbin», vari i
korthet beskrives den helt nyligen igångsatta 70 000
hkr-anläggningen vid Niagara. Ni uppgiver där att
turbinen förbrukar över 900 kbm vatten per sekund. Här
har det kommit- in en nolla för mycket. Det skall vara
»förbrukar över 90 kbm vatten per sekund».
För jämförelse kan jag nämna att den av
Verkstaden Kristinehamn levererade »jätteturbinen» till
Lilla Edet, vilken turbin vid 6,5 fallhöjd är garanterad
utveckla 11 200 hkr, konsumerar ca 160 kbm vatten
per sekund. Härvid är fallhöjden endast ca 1/10 av
Niagara-turbinens.
Niagara-turbinen är en jätte, när det gäller att
utveckla effekt, men vad dimensionerna beträffa, så
överträffas den högst betydligt av den kaplanturbin, som
Verkstaden Kristinehamn har i utförande för Lilla
Edet-anläggningen, vilken turbin är den största i
världen.
För att jämföra olika turbinstorlekar kan man icke
gå efter det angivna hkr-antalet, ty detta blir en
mycket. missvisande jämförelse. Om man i stället uträknar
det hkr-antal turbinerna skulle utveckla, om de vore
uppställda vid samma fallhöjd, exempelvis 1 meter, så
får man en ganska god jämförelse av turbinernas
storlek.
Här nedan har jag gjort detta för de största
turbiner, som levererats under de senaste åren i U. S. A. och
Europa (fig. 1). En av de minsta turbinerna jag
medtagit. är 70 000 hkr-turbinen vid Niagara.
Lilla Edet-turbinen avgiver ca 60 % mera hkr viel
1 m fallhöjd än den närmast kommande amerikanska
turbinen.
I Eder notis nämner Ni även att Niagara-turbinen
hade en effekt av åtminstone 93 %. Här menas
tydligen verkningsgrad.
70 000 hkr-turbinen vid Niagara är en vanlig
francisturbin och är således av belt ordinär typ. Lilla
Edet-turbinen är däremot en propellerliknande turbin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
