Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 ,
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Christer Berchs resa genom
Roslags bergslager 1753.
(Meddelat av Pehr Johnsson.)
(Föreg, i nr 32 )
Den 6 juli.
Elfkarleby var vårt viloställe den aftonen. Vi
anlände dit just sedan marknaden var slutad, och sågo vi en
massa folk både Uppsala, Gäfle, Borås och
Stockholmsbor, men mest utav allmoge, som knorrade ganska
mycket över det, att de icke fingo köpa någon strömming,
helst emedan landsfiskalen i orten gjort ett stort väsende
och konfiskerat två fartyg, lastade med strömming för
några strömmingsköpmän. Orsaken berättades hava
varit, att de ej haft något pass med sig från magistraten,
om de haft lov eller ej att sälja. Emellertid, att härpå
skulle bliva någon riktighet, medelst buds sändande till
Gäfle, måste den långväga allmogen ligga där och
vänta, men mestadelen reste hem, emedan de hade
ingenting att uppehålla sig med. Lika oreda beskyltes
fiskalen även hava åstadkommit med en tobaksspinnare ifrån
samma stad, Gävle, vilken haft orätt vikt på sina
tobaksrullar. Några månglerskor skall han också ha gjort
beslag uppå, men som de blivit lösgivna, så misstrodde
folket att de torde ha varit så sluga och givit honom
nöjaktiga förklaringar. Ett allmänt sorl var, och om
detta hade hänt uti michelsmässomarknad, så visst som
nu var midsommaren, skulle han med mörka
nätternas tillhjälp icke hava kommit helgbregda hem.
Under det vi stodo och väntade på färjan, fingo vi
allt sådant höra, som gav oss anledning att tänka det
nyttigt vore, att uti så stor marknad på landet borde
någon justitiarius vara tillhands, som kunde avgöra
de sig yppande tvister summario processer, och en så
stor menighet icke lämnats utan ordning i en landsfiskals
discretion.
Elfkarleby delas uti tvänne delar medelst den
stora Dalelven, nämligen Östra och Västra. Uti Östra byn
är postkontor.
Vi begåvo oss över elven tillika med hästar och
vagn, en hop västgötalass och en myckenhet med
hästar. Vi undrade nog, att denna färja kunde hava ett
sådant lass, ty färjan var som en stor ekstock. Uti elven
där bägge färjestäderna äro mitt emot varandra, är en
stor holme, som bestod av en fin slags flygsand. På den
sidan om holmen, som färjestäderna äro, går en lång
sandrevel ut som ligger under vattnet, och för denna
sandrevels skull måste man taga en lång krok ikring
med färjan, att man intet måtte stranda. Det
berättades även, att i hela Dalelven skall en ganska ojämn
botten vara, så att man kan gå på det ena stället och
icke det ringaste bliva våt, men åter igen på ett annat
ställe kan det vara helt brant djupt. Alltså ser man
härav orsaken varav så många av naturen formerade
fall uppkomma.
Sedan vi nu äntligen hunnit över älven betalte vi
våra färjepenningar och foro till Västra Byns
gästgivaregård och togo där natthärbärge. Varpå tillfälle gavs
att observera vad växter kreaturen kunde äta,
under-läto vi det icke. Här sågo vi geten äta nässlor, där
likväl herr arkiaten Linnaeus uti sin Pan Suecicus icke
nämner något enda kreatur, som äter nässlor.
Den 7 juli.
Vi skyndade bittida om morgonen ifrån Västra
Byns gästgivaregård till Elfkarleö att bese de där
varande bruk.
Ön låg V2 mil från byn. På vägen körde vi igenom
skansportarna, som blivit uppkastade 1719, när ofreden
var; de voro av jord, eller rättare utav sand, ty på hela
den trakten omkring Elkarleby finns intet svartmylla
mera än V2 kvarter ned i jorden, utan en mojord och en
fin flygsand möta; älven på alla sidor var omgiven med
en sådan vitaktig sand och jord.
Skansarna hava varit gjorda att gå tvärs över
vägen, men voro nu nederkörda; dock syntes faconen
ganska väl, på vad sätt de varit uppkastade. Vi uppehöllo
oss ej längre där, utan begåvo oss längre fram till att se
fallet medelst en gångstig litet stycke från vägen. Vi
sågo här ett raseri av ett eljest så lindrigt och späkt
element.
Fallet var kluvet i två delar medelst en klippa mitt
på branten. Om poeterna fingerat sina vattengudar
fräsa och spotta, så bar det här syn för saga. Fradga och
skum var det överallt, och böljorna slogos med
varandra därför, att den ena icke kunde komma undan så snart
som den andra behövde rum. Med ett ord, man kunde
knappt höra varandras tal för vattnets starka
brusande. Ständiga regnbågar syntes över fajlet, och
berättas det de även synas om vintern’. Vattnets
stänkande stod många famnar upp i sjön. Fallets susande och
brusande följde oss ända till ön, där det väl ej så starkt
hördes, som förr, men berättades dock kunna höras en
hel mil bort.
Lax och nejonögefisket var nu mest avstannat, men
medan vi ännu voro uti gästgivaregården sågo vi tinor
varuti nejonögon fångas; de voro av en konisk
skapnad, fem kvarter långa, och % aln diameter, stora
öppningen, men smalare vid lilla ändan, med en propp i
öppningen att uttaga fisken, flätade utav granspjälor,
som korgsängar: kolven inuti var på samma sätt som
uti ryssjor.
Över en bro som var slagen över älven, kommo vi
till ön Elfkarleö, ganska vacker och slät, beväxt med
långa sköna hängbjörkar, tall och gran.
De hava ett märke på ön om vintern, att när de
höra norra fallet, eller stora Elfkarlebyfallet, bliver det
en stark vinter, men när de höra det södra, som även är
ett av naturen formerat fall uti Dalelven, bliver det om
en eller ett par dagar milt väder.
På ön är stångjärnssmide vid två hamrar, som
först kom i gång vid pass år 1661: den ena smider efter
wallonska smidet och den andra, efter tyska smidet.
Dessutom är manufaktursmide, ett spiksmide. Vi
gjorde oss därför möda att jämföra kostnaden mellan
wal-lon- och tysksmidet i anseende till arbetslönerna.
Vid wallonsmidet får mästaren vid räckarehärden
för vart skeppund 16 öre k:t, mästersven 13, 2
räcka-redrängar vardera 12, mästaren vid smältarehärden 16,
2 smältaredrängar vardera 11, goyard och koldräng 5
eller tillsammans 3 daler.
Vid tysksmidet är fördelningen av arbetslönerna
så att mästaren får 1 daler 8 öre k:t, mästersven 1,
koldrängen 0,24 eller 3 daler k:t.
Men ehuru arbetslönerna vid wallonsmidet äro
lindrigare än vid tysksmidet gör likväl det större antal
av arbetare, som om veckan tillverka proportionaliter
större kvantum järn, än tysksmidet kan åstadkomma,
att arbetsförtjänsten blir lika stor för wallonsmeden
som för tysksmeden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
