Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 ,
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Elektromagnetisk fastspänningsanordning för arbetsstycken.
Uppfinnare: W. Meier och W. Zehnder.
Magnetiska fastspänningsanordningar, vilka drivas
med likström, äro såsom känt behäftade med olika
nackdelar, frånsett att i de flesta verkstäder endast
växelström användes såsom arbetsström, vilket
nödvändiggör en omformning av växelström i likström, vilket är
oekonomiskt och omständligt. Dessa nackdelar äro:
1. Genom det likriktade, magnetiska kraftflödet
bliva .arbetstyckena, speciellt stål, starkt magnetiska.
Vid fräsmaskiner blir fräsen så starkt magnetiskt, att
en bearbetning med tillhjälp av en elektromagnetisk
fastspänningsanordning är utesluten. För att avhjälpa
denna olägenhet har man redan föreslagit särskilda
anordningar.
2. En ytterligare olägenhet ligger däri, att
spänn-plattan så småningom uppvärmes genom
kopparförlusterna. Detta värme överföres genom ledning till
arbetsstycket, vilket måste deformeras, emedan en
värmespänning ovillkorligen uppkommer i arbetsstycket. Vid
särskilt tunna stycken är därför en noggrann
bearbetning synnerligen svår.
3. De arbetsstycken, som skola bearbetas, äro
vanligen icke alldeles plana på anliggningsytan. Om tunna,
ofullständigt anliggande arbetsstycken skola behandlas,
komma dessa att böjas genom den magnetiska
attraktionen.
Efter bearbetningen kommer ett tunt arbetsstycke
att böjas tillbaka till sitt ursprungliga läge på grund
av sin elasticitet, så att detsamma är lika böjt som förut.
En av W. Meier och W. Zehnder, Gränichen i
Schweiz, gjord uppfinning, patenterad av J. Zehnder
& Söhne under nr 57202, avser nu en för drift med
växelström anordnad elektromagnetisk
fastspänningsanordning, vid vilken mellanläggen mellan polskorna
bestå av elektriskt och magnetiskt isolerande material
och vilken är så beskaffad, att ett arbetsstycke, som
in-spänts så, att det ordentligt anligger mot magnetpolerna,
icke kommer i vibration, och att den av den magnetiska
induktionen orsakade attraktionen förblir i huvudsak
oförändrad och oberoende av växelströmmens periodiska
växling.
Vid direkt användning av växelström stöter man
som bekant på följande svårigheter:
Det uppkommer en vibration i arbetsstycket, som
härrör från strömmens periodicitet. Vidare erhålles en
olikformig attraktionskraft. Dessutom inträder en
uppvärmning av det fastspända arbetsstycket genom inre
strömmar. Huruledes dessa olägenheter undgås enligt
Meiers och Zehnders anordning framgår av följande.
I figurerna 1 och 2 beteckna siffrorna 1—6
mag-netkärnor av kiselhaltig dynamoplåt. Dessa äro genom
ok 7 parvis förbundna med varandra. På
magnetkärn.or-na äro spolar 8 anordnade, vilkas ampérevarv alstra de
magnetiska kraftlinjerna. Varje enskild magnet är
medelst mässingsskruvar 9 fastgjord vid en basplatta 10
av järn. På denna är anbragt en gjutram 11, mellan
vilken och magneterna en mässingslist 12 är anordnad i
och för magnetisk isolation. Mellan magnetkärnornas
fria ändar äro anordnade fiberskenor 13 i och för
magnetisk och elektrisk isolering. De magnetiska kretsarna
slutas genom ett arbetsstycke 19 (visat med streckade
linjer) och fiberskenorna förhindra en direkt övergång
■f2 6" M
Fig. 1 (överst) och fig. 2.
av magnetlinjerna från kärna till kärna. Hela
apparaten är omsluten av en aluminiumplåt 14.
Fasthållningsanordningen tjänar huvudsakligen till
att fastspänna arbetsstycken på verktygsmaskiner, och
för densammas drift är spolarnas koppling så anordnad,
att spolarna kunna matas med trefasväxelström. För
detta ändamål äro magnetspolarna 8 anslutna till en
proppanordning 15, varvid magnetkärnorna bilda tre
magnetiska kretsar, av vilka var och en exciteras av en fas.
(Den andra hälften av den i fig. 1 visade anordningen
är likadant beskaffad som den nu beskrivna.)
Vardera tre angränsande magneter, omfattande sex
kärnor, bilda tillsammans en grupp, så att
fasthållningsanordningen består av två grupper, vilka ligga i
varandras förlängning. Man skulle för trefasström även
kunna anordna grupperna bredvid varandra eller i
cirkel och för övrigt anordna dem efter önskan.
Proppanordningarna stå elektriskt i förbindelse med varandra,
så att man efter önskan kan inkoppla den ena eller den
andra delen av fastspänningsanordningen eller båda
delarna. Allteftersom man insätter en trepolig propp, vars
tre poler äro isolerade från eller förbundna med
varandra, komma magnetspolarna i en grupp magnetkärnor
att stjärn- eller triangelkopplas. Två angränsande
magneter matas således med fasförskjutnå strömmar. I
stället för att använda två olika proppar för stjärn- eller
triangelkoppling, skulle man även kunna använda tre
från varandra isolerade stift såsom propp.
Proppanordningarna 15 stå elektriskt i förbindelse
med proppkontakten 18 för anslutning till ett kraftnät.
Allteftersom spolarna äro triangel- eller stjärnkopplade,
erhåller man olika värden på attraktionskraften, varvid
attraktionskrafterna teoretiskt förhålla sig såsom 1:3.
I motsats till likströmsfastspänningsanordningar,
vid vilka magnetkärnorna äro flerfaldigt magnetiskt
isolerade från varandra genom zinkinlägg, kunna dessa
zinkinlägg icke användas vid växelström, emedan
kortslutningsströmmar skulle uppstå i desamma, i det att
de icke skulle bilda något annat än kortslutna
lindningar i en transformator. Kortslutningsströmmarna skulle
hava en stark värmeutveckling till följd, så att
fastspänningsanordningen skulle bliva alltför varm.
(Forts, å sid. 289.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
