- Project Runeberg -  Industritidningen Norden / Femtioandra årgången, 1924 /
296

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

296

INDUSTRITIDNINGEN NORDEN

Tag vara på gamla ritningar!

En beaktansvärd maning från tekniska
museidelega-tionens ordförande.

Under de för övrigt mycket givande resor till bruk
och fabriker, som Tekniska museets intendent
innevarande sommar företagit här i landet, har det med sorg
konstaterats, att massor av äldre konstruktions- och
byggnadsritningar blivit förstörda och att detta i icke
få fall skett under senare åren. Detta förhållande ger
mig anledning enträget vädja till . bruks- och
verkstadschefer, fabriksledare och konstruktörer och vem eljes
som kan hava med denna sak att göra att tillvarataga
alla slags gamla tekniska ritningar. Man förstår väl
att utrymning ur lådor och skåp då och då måste
företagas för att få rum för det hastigt växande beståndet
av nya ritningar med aktuellt värde. Men de gamla
utrangerade ritningarna hava också värde! Mången gång
innehålla de all den kunskap, som numera står till buds,
rörande byggnader, maskiner och apparater, som spelat
en viktig roll inom en viss industri eller vid visst verk
eller fabrik. Ofta är det enda man har kvar efter en
framstående byggmästare, vattenverksbyggare,
uppfinnare osv en rulle ritningar, som glömt sig kvar i någon
skrubb, där han levat. Just i dessa dagar håller
museet på med att i in- och utlandet söka rätt på ritningar,
som kunna finnas kvar efter kammarherre T.
Nordenfelt, den häromåret bortgångne berömde ingenjören, och
man har därvid fått erfara hurusom endast spillror
finnas kvar att uppspana och tillvarataga. Och det efter
blott så jämförelsevis kort tids förlopp. Museet har ock
igångsatt ett spaningsarbete för uppletande av de stora
samlingar av ritningar, som tillhört tidigare här i landet
verksamma konsulterande ingenjörer och
konstruktionsbyråer, i den mån dessa ritningar ännu finnas i behåll,
och jag vill begagna detta tillfälle att hos intresserade
ingenjörer och byggmästare anhålla om vänligt biträde
i denna viktiga angelägenhet.

Gamla ritningar, som måste undanläggas, skyddas
enklast genom att rullas samman i tjocka, hårda rullar,
som emballeras och påskrivas samt läggas i förvar på
något fuktfritt, möjligast eldsäkert ställe. Sortering är
ju önskvärd, men medhinnes ej en mera systematisk
uppdelning, kan det tillsvidare vara tillräckligt att
uppdela ritningarna kronologiskt i t. ex. 10-årsrullar. I
alla avseenden bäst är emellertid att skicka alla äldre
ritningar till Tekniska museet, adr.
Ingeniörsveten-skapsakademien, Stockholm 5. Gör det och gör det
snart.

I detta sammanhang vill jag även erinra om
önskvärdheten av att äldre ritbyråutrustning och
konstruk-törsgrejor bliva tillvaratagna och till museet översända.
Det visar sig att utöver de hjälpmedel, som kunnat och
kunna genom köp i bod förvärvas, äldre ingenjörer
ofta åt sig uttänkt och låtit utföra redskap och
instrument för uppmätnings- och ritarbete, som äro nog så
in-ventiösa. Dylika, liksom handskrivna tabellsamlingar, .
minnesböcker, »lathundar» etc, äro ock synnerligen
välkomna.

Carl Sahlin.

En dykarapparat för stora djup.

Av dr Alfred ■Gradenwitz.

Ett betydelsefullt framsteg på dykningens område
både med avseende å tillgängligt maximi-djup och
dykningstidens längd har nyligen demonstrerats i
Walchensee, en av Övre Bayerns vackra insjöar. Eör dessa
försök begagnades en ny apparat, konstruerad av
Neu-feldt & Kuhnke i Kiel, vilken till sitt yttre nästan ser
ut som en rymlig riddarrustning, men vars
tornfor-miga kropp närmast påminner om kommandotornet på
en U-båt. Ja, man kunde nästan säga, att
dykningsapparaten är en U-båt med armar och ben.

Fig. 1. Dykaren går ned i Walchensee.

Apparatens kropp består av en över- och en
underdel, som i höjd med midjan skruvas ihop; den är så
pass rymlig, att dykaren kan frigöra sina armar ur
armhöljena, om hans arbete det skulle kräva. Kroppen
har gjorts av Siemens-Martin-stål, vilket material vid
högsta kvalitet medgiver relativt liten godstjocklek och
är motståndskraftigt mot mekaniska och kemiska
inflytanden. Den övre delen med sina fönster —
framför, vid sidan och upptill — innehåller signal-,
belysnings- och manövreringsanordning, mätapparater och
den viktiga andningsapparaten. Uti nedre delen finnes
sänk- och balanseringsvikter ävensom ett slags
cykelsadel, som dykaren under arbetet kan sitta på.

Arm- och benhöljena erbjuda dykaren god
rörelsefrihet; de äro förbundna med kroppen genom
vattentäta kulleder. Medelst en ringformig dyktank regleras
manövreringen i avseende på dykningsdjupet. Ett par
sidotankar vid dykapparatens tyngdpunkt bidraga till
bästa möjliga viktfördelning.

När man skall gå ned till större djup eller vill på
visst djup öka belastningen, införes vatten i dyktanken.
Eör att stiga upp till vattenytan eller minska
belastningen pressas vattnet ut medelst komprimerad luft eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:00:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/indunord/1924/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free