Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313 , INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Fig. 3. Bessemerblåsning vid Hagfors. Det ögonblick, då konvertern
efter fullbordad blåsning stjälpes. Foto Erik "Walldow 1923. Jernkont.
brnksbildkatalog.
fors, ägnar förf. en utförlig skildring. Exempelvis
omtalar han, hurusom i tillverkningen år 1615 ingick 18
harnesk, 20 stormhattar, 18 pistolpipor, 3 knektebössor
och 18 snappeiås. Bland smederna funnos åtskilliga
fransmän, som arbetsledare och specialarbetare, liksom
på andra håll och tidigare en hel del tyskar blivit
anställda.
Under 1600-talet erhöll Värmland sin klassiska
struktur såsom näringsgeografisk provins med gruvor
och hyttor i öster och en stor svärm av järnbruk i väster.
I och vid Persberg voro vid sekelslutet åtskilliga gruvor
under bearbetning, likaså vid Nordmark. Malmen bröts
genom eldsättning (tillmakning), vilket
nödvändiggjorde en oerhörd förbrukning av ved och tvingade till att
undvika de mera hårdbrutna bergarterna. Mycket ofta
inträffade ras i gruvorna. Den svåraste olägenheten var
vattnet, som också utgjorde den vanligaste orsaken till
gruvans nedläggande. Man började emellertid energiskt
söka åstadkomma mekaniska anordningar, som voro
effektivare att föra bort vattnet eller att lyfta malmen
än handspel och tunnor. De för Bergslagen så
karakteristiska »konsterna» med deras långa, gnisslande
stånggångar ta i Värmland sin början med en omkr.
1670 uppförd konstbyggnad vid Nordmark. — För
transporten av malm från gruvorna till hyttorna var man
hänvisad till de öppna vattnen om sommaren och till
slädfrakt om vintern. — Den smidesmetod, som
tillämpades vid de värmländska stångsjärnsbruken, var den
tyska, kännetecknad av att tackjärnets smältning och
de från föregående skift erhållna smältstyckenas
utsträckning ägde rum i samma härd och på samma gång.
Vissa värmlandsbruks järnstämplar hörde till
världsmarknadens allra bästa märken.
otryckta källor, kartmaterial, litteratur, dels av sex
kartor över de värmländska hyttornas och järnbrukens
utbredning under olika tidevarv. Var och. en av de
åtta huvudkapitlen avslutas med noter, innehållande
litteraturhänvisningar m. m.
Illustrationerna, till antalet ej mindre än 296, äro
reproducerade från gamla teckningar, träsnitt och
litografier, från målningar, äldre och nyare, från
fotografier alltifrån 1850- och -60-talen till senaste år; en
betydande del hämtade ur Jernkontorets bruksbildkatalog.
Det typografiska utförandet är, liksom hela verkets
för övrigt, synnerligen vårdat.
Allt under det förf. boken igenom i kronologisk
ordning redogör för bruksföretagens begynnelse^
utveckling och i många fall upphörande, lämnar han jämte
alla fakta och data en rikedom av iakttagelser,
reflexioner och slutledningar, visar huruledes teknikens
framsteg tillgodogjorts och vållat rubbningar i det gamla,
påpekar en mängd karakteristiska smådrag ur livet vid
bruken, analyserar bruksrörelsens förhållande till
övriga näringsgrenar och dess betydelse för den andliga
kulturen, osv. Vi tillåta oss en liten axplockning ur den
ymniga grödan.
Den värmländska bergslagens första privilegier
utfärdades år 1413, vilket tyder på att bergsbruket där
då befann sig i sin första utveckling. Först långt fram
på 1600-talet blir Värmland lika rikt givande som
någon av de övriga bergslagsbygderna i riket. De första
hyttorna byggdes kring Persbergs och Nordmarks
gravör. Den vara som tillverkades var osmundjärn, vilket
exporterades till norra Tyskland, där det förädlades i
hammarverk och tråddragerier. Gustav Vasa beklagade
sig redan år 1526 över att järnet, rikets redbaraste
egendom, bortfördes till de vendiske städer utan att
smältas, varefter man nödgades köpa det i stänger tillbaka;
de stångjärnsverk han sedermera anlade i olika delar av
riket utgjorde en banbrytande insats i den svenska
järnindustrins historia. Karl IX :s gärning för det
värmländska bergsbruket blev även nydanande; han lät —
under sin hertigtid — anlägga kronobruket vid Bro
(nuvarande Kristinehamn), vars rörelse emellertid
avstannade vid mitten av 1580-talet, närmast på grund av
hertigens åtgärd att uppföra det betydelsefulla
Ny-kroppa bruk (halvannan mil sydost från Filipstad).
Även en senare av hertigens bruksanläggningar, Stor-
Fig. 2. Storbrohyttan. Träsnitt av Alb. Ferneman. T. v. råstugan,
i mitten blästerhuset, därovan masugnen, t. h. krossen, malmhuset
och rostugnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
