Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Förf. redogör utförligt för ett stort antal
1600-talsbruk i olika delar av Värmland, bland
vilka Storfors, Björneborg, Jonsbol, Älvsbacka,
Ransäter, Borgvik och Glasfors hade den största
stångjärnproduktionen (1000 skepp, och
därutöver) .
Den viktigaste nydaning 1700-talet medförde
på den värmländska järnhanteringens område var
det fabriksmässiga manufaktursmidet. Eljest
var detta sekel för den svenska järnhanteringen
tämligen stillastående, ehuru med en sakta
skeende mognad. Produkterna voro huvudsakligen
avsedda för export. Vid seklets början upptäcktes
några nya betydande malmförekomster,
varigenom den värmländska gruvbygden blev ansenligt
utvidgad. Bland tekniska nyheter är att märka
eld- och luftmaskinen vid Storgruvan i Persberg,
en ångmaskin enligt principer gällande före
Watt; den kom dock snart i misskredit. En annan
var att tillmakningen ersattes av sprängning med
krut. Uddeholmsverken började nu framträda
genom industrialiseringen av Uvåns stora skogsplatå
och en del av Klarälvsdalen. Vid seklets början
omfattade verken en masugn vid Stjärn och
hamrar där och vid Uddeholm. Bland
nyanläggningar märkes Letafors, Lövstaholm, Vägsjöfors,
Brunsberg.
Under 1800-talet föll, säger förf., den klassisk
vordna värmländska bruksrörelsen räddningslöst i
spillror. Dess verk fullföljdes av en järnindustri, som bl. a.
påverkades av Bessemers och Martins omvälvande
uppfinningar. Vid seklets slut hade gruvbygden
ungefär samma utsträckning som vid dess början. Tekniken
mottog många och betydande nyheter, exempelvis
dynamiten, borrmaskinerna, borrens och släggornas
tillverkning av stål, uppförandet av anrikningsverk,
»väderväxlingsmaskinen» (uppfunnen av konstruktören Erik
Ericsson, »den tredje av Långbanshyttans stora
Ericssöner»), mfl. Värmland gick i spetsen för införandet
av la.ncashiresmidet, därvid ett par värmländska
uppfinningar verkningsfullt gjorde insats, nämligen G.
Ekmans (1842) och J. F. Lundins (1865) vällugnar.
Vidare puddlingen, franche-comtésmidet, valsverken och
spikmaskinerna. Transporterna underlättades genom
Kanalanläggningar och, framför allt, järnvägarna.
Trävaru-hanteringen började dominera vid sidan av bergsbruket.
Så tillkommo trämassefabrikerna, de hydro-elektriska
kraftstationerna. Det var nyheter på nyheter.
På 1840-talet uppnådde den värmländska järnhan-
Fig. 4. Lancashire-smeder. Mannen med sprutan är brandvakt. Foto fr.
Halgå omkr. 1877.
teringen sin största geografiska utbredning, där den
stannar under ett par årtionden, men därefter vidtager
järnindustrins koncentration och bruksföretagens
successiva nedläggning, ännu pågående.
Även i detta sista parti av bruksskildringarna
fängslar förf. intresset vid en hel del olika företag,
exempelvis Hagfors, Munkfors.
De talrika kulturellt nyanserade ställena i boken
beaktar man med icke mindre intresse.
Den värmländska brukskulturen var av
övervägande borgerligt, kynne, säger förf. De flesta hammarbruken
grundlades av borgare från städerna eller deras
vederlikar. Endast ett fåtal adliga namn förekommo. Detta
medverkade till att klyftan mellan över- och
underordnade icke blev så avskräckande stor. Man har framhållit
att brukslivet i Värmland varit en ypperlig jordmån för
frambringandet av originella människotyper. Därur har,
anser förf., framsprungit en utpräglad lrast att beundra
det egenartade och kärnvuxna, vilket motiverar det från
litteraturhistoriskt håll fällda påståendet, att den
götiska rörelsen psykologiskt har sin rot i Värmlands na-
tur och kultur.
Chr. Sylwan.
Melassavsockringens
återupptagande i Sverige.
Under sista åren hava vi i Sverige kommit upp i
mycket stor sockerskonsumtion, och den råsockerbrist,
som numera kommit till synes, är tydligen beroende på,
att sockerbetsodlaren finner betodlingen vara besvärlig
och mindre lönande. Under detta år har redan
importerats många miljoner kg socker. Det är stora belopp
genom denna råsockerimport, som gå utur landet, då vi
åtminstone kunde ha minskat dessa utgifter, om vi
förarbetat det sockerhaltiga betavfallet, melassen, som
numera uppgår till 50 000 000 kg pr år och som
innehåller ca 25 000 000 kg socker.
Med apparater och metoder enligt mina äldre
patent förarbetades för detta ändamål här i Sverige under
åren 1900—1906 nästan all melass, och socker
erhölls därur till många miljoner kronors värde, men på
så sätt, att sockret ur melassen förarbetades
tillsammans med betsaften till råsocker. Varför
råsockerfabri-kerna icke numera arbeta med melassavsockring
beror därpå, att det ur melassen utvunna sockret, som
alltid utkristalliserar svårare till följd av
raffinossocker-halten, ger åt hela produkten en icke fullt så hög
kvalitet.
MelassavsocJcringen bör därför vara en
självständig fabrikation, varvid sockret i melassen bör på en
gång renas med kalk så mycket, att alla eller
åtminstone de flesta föroreningarna bortgå därmed, så att
detsamma blott och bart genom inkokningen till sirup-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
