Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391 , INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Vad är huvudfaktorn vid frätning av ångpannetuber och liknande
korrosion? 1
Av professor Carl Benedicks.
En del under sista tiden vid Metallografiska
institutet utförda undersökningar berörande korrosion av
ångpannrör ha givit resultat, som delvis meddelades vid
Ingenjörsvetenskapsakademins diskussionsmöte
angående högtryckspannor den 10 november 1924, men som
här må bekantgöras för en större krets.
Antag att en gasformig, homogen fas A
föreligger, såsom luft, innehållande en viss mängd vattenånga,
och att den kommer i beröring med en kall vägg K
(fig. 1, a). Såsom alla veta uppkommer då på K —
om dess temperatur understiger ett visst på
fuktighets-halten beroende värde (den s. k. daggpunkten) — en
ny fas B, som utgöres av flytande vatten (event. is).
Detta utfallande av en ny fas på den kalla väggen
beror på att vattenångans partialtryck, eller såsom vi
kunna säga, dess löslighet i luft, avtager med
fallande temperatur. Dessa väl kända förhållanden kunna
vi beteckna som »kallväggsverkan».
a
Fig. 1.
V
K
Fig. 2.
Vi antaga nu i stället, att den homogena fasen A
består av flytande vatten, i vilket en viss luftmängd
förekommer löst, och att den får komma i beröring med
en varm, vägg V (fig. 1. b).
Det visar sig då, att på V — om dess temperatur
överstiger ett visst på lufthalten beroende värde —
uppkommer en ny fas B, som i detta fall är gasformig, dvs
bestående av luftblåsor. Detta utfallande av en ny fas
på den varma väggen beror på att luftens löslighet i
vatten avtager med stigande temperatur: luften utfaller
på de ställen, där dess löslighet är minst. I analogi med
förra fallet kan detta lämpligen betecknas såsom
»varmväggsverkan».
Det förhållande, att löst luft i enlighet härmed har
tendens att utfalla på speciellt varma ställen kan
illustreras med ett enkelt demonstrationsförsök. Eig. 2
föreställer ett på mitten något avstrypt slutet glasrör, som
före avsmältningen fyllts med lufthaltigt vatten, så att
en luftblåsa förefinnes vid K. Om nu den andra halvan
V värmes, t. ex. genom en liten låga, dröjer det icke
1 Jmfr även ett kortare diskussionsinlägg i Tekn. tidskr.
Kemi & Berg. 51, 111, 1921.
länge förr än luftbubblan börjar »destillera» över till
den värmda delen, så att den slutligen återfinnes i V.
Denna »varmväggsverkan» föranleder nu rätt
lokala överhettningar av en värmd metallvägg, som kyles
av en lufthaltig vätska, och detta på följande vis:
Luft utfaller å enstaka punkter, som äro något
varmare än väggen i övrigt; härigenom hindras vätskans
tillträde och därigenom minskas dess avkylning på
varje dylik punkt. Följden blir, att den från början
ringa lokala överhettningen ytterst hastigt ökar. Dylik
lokal överhettning kan lätt nog uppvisas å från ena
sidan med ånga värmd plåt av lättsmält legering, som
därigenom ställvis blir perforerad genom lokal
smältning (»pitting»).
Har man utom denna rent termiska företeelse även
att räkna med kemisk inverkan, är det klart, att denna,
huru dess närmare natur än må vara,
kommer att starkt lokalisera sig till de överhettade
gasbelagda ställena, eftersom reaktionshastigheten ju
snabbt stiger med temperaturen. Härigenom är det klart
vad som kan_ sägas vara huvudfaktorn vid den så ofta
förekommande, hastiga lokala anfrätningen av
ångpannetuber, kondensortuber, osv: denna korrosion måste
vara den direkta följden av »varmväggsverkan» som
utövar inflytande på grund av vattnets lufthalt,
Anmärkas bör, att det ingalunda är enbart luftens
syre, resp. kolsyra, utan i väsentligen lika hög grad
dess kvävehalt, som förorsakar lokal överhettning och
frätning.
Den skadliga inverkan av lufthalt är ju redan
tidigare uppmärksammad. Däremot har man icke kunnat
påvisa någon anledning till att den kan föranleda lokalt
angrepp.2
Insikten om den ifrågavarande
»varmväggsverkan» och dess inflytande låter nu vidare utnyttja sig
för att nå det praktiska botemedlet, dvs för att på ett
enkelt sätt — utan vakuum — befria vattnet från dess
i vanliga fall betydliga lufthalt — vid 19° 20 kbcm
luft (760 mm, 20°) per liter. En för ändamålet
uppbyggd försöksapparatur har givit vid handen, att ett
kvantitativt luftavskiljande lätt nog kan realiseras. Ur
vattenledningsvattnet i Stockholm har sålunda efter en
enda genomströmning frånskilts 19,9 kbcm luft per
liter.
2 Jmfr t. ex. G. T). Bengough, R. May, a. R. Pirret, The
Causes of Bapid Corrosion of Condenser Tubes.
Neweastie-upon-Tyne 1924.
Den salta havsluften farlig för elektriska
kraftledningar? Nyligen inträffade avbrott i Sydsvenska
kraftbolagets strömleverans på Skånes västkust. Enligt
förklaring av bolagets ing. Elfving till S. D. S. kan
orsaken delvis ha varit, att den då rådande starka
västliga stormen fört med sig från havet in över land
saltångor, som angripit ledningarna. Företeelsen är ej så
alldeles ovanlig, om den också icke tidigare åstadkommit
ett avbräck av den omfattning som nu blev fallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
