Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407 , INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Fig. 6. Gjuteri ined högfrekvensugn.
en stadig skyddsmantel av tälj sten. (Täljstenen
svarvades först samt upphettades därefter under långsamt
stegrad temperatur till ca 1 200° C under en tid av
minst 48 timmar, varvid den hårdnade ooh förlorade
helt och hållet täljstenens ursprungliga mjuka natur
och blev betydligt hållbarare).
Smältningen, (tillverkning av götmaterial för
valsning av plåt till transformatorkärnor) tillgick
sålunda, att degeln, av ca 40 cm höjd och 14 cm
medel-diameter fylldes till ca % med elektrolytjärn (som
tillverkades på platsen) och kiseljärn i lämpliga
proportioner samt avklipp och skrot från plåttillverkningen,
varefter degeln insattes i ugnsspolen och ström påsläpptes.
Efter ca 20 min. började chargen smälta; under tiden
leddes en ström av våtgas ned genom ett eldfast rör i
degeln. Sedan påsattes en andra degel med
mynningen nedåt över smältdegeln; skarven tätades medelst
»silfrax-cement». Genom en öppning i den övre degelns
botten fortsattes chargeringen alltefter som
smältningen fortskred tills hela den avsedda vikten chargerats.
Göten vägde i medeltal ca 50 kg. Kraftförbrukningen
uppgick enligt uppgift till runt 1 KWt pr kg stål.
General Electric Co., Schenectady, N. Y., hade å
sitt laboratorium låtit utarbeta en särskild ugnstyp, vid
vilken högfrekvens alstrades medelst audionrör.
Flere enheter funnos i drift, varav en för max. 20 KW.
Växelström 110 voit, 60 perioder, transformeras till
2 X 7 500 voit.
På min begäran gjordes ett försök att i denna ugn
smälta rent järn i vakuum. Ca 200 gram järn (nästan
kolfritt) insattes i en passande degel, som placerades på
lämpligt stöd och strålskydd i en cylinder av specialglas,
ca 60 mm i diam, och insattes i ugnsspolen, varpå
cylindern evakuerades med kapselpump och
kondensations-pump till ca 0,001 mm Hg. Strömmen påsläpptes och
steg temperaturen under 16 min. till 1 430° C (optisk
pyrometer). Under tiden försämrades vakuum, så att
strömmen måste sänkas något och pumpningen
fortsättas, varpå strömmen åter ökades. Detta upprepades fyra
gånger, tills det var möjligt att hålla ca 0,5 mm
Hg-vakuum vid full ström. Metallen smälte vid ca 1 520°
C avläst å ytan; därvid brändes ett mindre hål i
degelns botten och en del metall flöt ut. Vid avsyningen
av smältan syntes att en sorts brygga av metall bildats
i degelns övre del och bildat ett sämre ledanden skikt,
samt att den därunder liggande mera flytande metall-
massan tydligen upphettats högre än det översta lagret
och därför smält hål på degeln.
Samma sak visade sig även vid ett annat tillfälle,
då försök gjordes att smälta rent krom och förklarades
bero på, att syrehaltiga gaser frigjordes ur
degelväg-garne under upphettningen oxiderande
anliggningsytor-na i chargens övre lager, förhindrande hop flytningen
samtidigt som de djupare lagren smälte. Att denna
förklaring torde vara riktig framgår av att då, enligt
uppgift, försöket, upprepades i argongas i stället för i
vakuum, detta övre skikt uppträdde i långt mindre grad.
Beträffande deglar pressade General Electric Co.
dessa i en stålform; massan utgjordes av finmalen ren
elektriskt sintrad aluminiumoxid med ca 3—4 %
dra-gantgummi som bindemedel. Dessutom tillsattes ca 15
till 25 % grafitpulver (achesongrafit) av två skäl:
pressades massan utan grafit stockade den sig i
pressformen så att degeln blev stenhård i ena änden, men lös
och sönderfallande i övrigt, vilket undveks genom
gra-fittillsatsen, som verkade som antifriktionstillsats.
Vidare var det önskvärt i många fall att degeln vore
ledande (för högfrekvensupphettnàngen). Efter
pressningen brändes deglarne vid ca 1 450° C (i
porslinsugn). Skulle degeln vara kolfri, inleddes under
bränningen het luft, varvid grafiten förbrändes och
deglarne utkommo helt vita och praktiskt taget kolfria;
skulle ledningsförmågan bevaras, inleddes lysgas eller
vätgas under bränningen, varvid grafiten kvarstannade
och massan bibehöll sin ledningsförmåga.
Stellitmetallen, denna för några år sedan av
Hay-nes Stellite Company, Kokomo, Ind., utarbetade
legering har nyligen väsentligt förbättrats av Union
Carbide and Carbon Research Corp. Long Island City och
användes som nämnt för smältandet av metallen en Ajax
högfrekvensugn. Den nya legeringen har följande
sammansättning: W 17,0 proc. — Cr 30,0 — Fe 3,0 C 2,0
— B 0,4 — S 0,5 — Mn 0,5 — Co 46,6 — allt enligt
medelanalys.
Firman Bario Metals Corp., 147 Varick Str. New
York, (som även använde en 10 KW Ajax
högfrekvensugn förutom ett par större motståndsugnar av
egen konstruktion) har arbetat ut en
nickel-volfram-och en nickel-molybdenlegering, den förra kallad
»Bario», den senare »Nilo». Bario utmärker sig för stor
motståndskraft mot kemisk korrosion och uppges ej
angripas av gaser hållande klor, ammoniak, svavel eller
koksaltlösning. Nilo-metallen utmärker sig för
synnerligen låg utvidgningskoefficient.
Krommetallen studeras f. n. ivrigt både i Amerika
och i England. Vid Columbia University, New York,
hade utarbetats en metod att galvaniskt överdraga
föremål med krom i st. för med nickel; tills vidare avser
detta i första hand överdrag å kirurgiska instrument
och laboratorieutensilier, på grund av krommetallens
oangriplighet av kemisk reagens, men avses även
användas för hushållsföremål, särskilt sådana som
utsättas för uppvärmning.
Som elektrolyt användes kromsyra; denna måste
vara kemiskt ren (får ej innehålla även minsta mängd
andra metallsalter). Kromsyran löses i dest. vatten, i
en koncentration, som betingas av den önskade
strömtätheten och som inställdes genom för-försök (badets
»toning»); ca 0,5 — 1 % ren svavelsyra tillsättes för
att hålla badet svagt surt. Som anod användes
antingen ren grafit (eller i vissa fall) mycket
högprocentigt kromjärn.
Slutligen må omnämnas en av The English
Electric Company (i London och Preston) nyligen utförd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
