Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
409 , INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
1913 till Ruhrområdet infördes 2 209 000 ton
loth-ringsk malm eller 13,5 % av malmfångsten därstädes.
Men värdet av dessa kvantiteter kan dock på intet sätt
jämföras med värdet a.v de till Lothringen försända
kolen, och av detta skäl kan den lothringska industrins
bränsleförsörjning på denna väg ingalunda till fullo
betryggas. ,
Den största svårigheten är emellertid bristen på
avsättningsmarknader för den franska järnindustrins
produkter. Före kriget arbetade denna huvudsakligen
för den inhemska marknaden, vilken genom höga tullar
skyddades från utländsk konkurrens. Den hade
huvudsakligen med stora avnämare att göra: staten,
järnvägarna, varven voro dess huvudkunder. Dessa
förhållanden gjorde det onödigt att skapa någon vittomfattande
försäljningsorganisation. De av Comité des Forges
grundade s. k. »comptoirs» ombesörjde den inhemska
marknadens uppdelning på de olika verken. Den
franska industrins vinster voro före kriget betydligt större
än den tyska systerindustrins. Man föredrog på den
tiden i Frankrike att sälja litet och i förhållande till de
försålda kvantiteterna förtjäna mycket framför att sälja
mer och nöja sig med en lägre vinstprocent. Detta
försenade i hög grad den franska industrins utveckling.
Nu äro förhållandena helt annorlunda. Den
inhemska marknaden kan endast absorbera omkring
hälften av den franska järnproduktionen; det övriga måste
följaktligen exporteras antingen i arbetat tillstånd eller
som halv- eller helfabrikat. Men ingen
avsättningsorganisation finnes, de gamla »comptoirs» äro avskaffade,
och inga nya ha ännu trätt i deras ställe. Ännu kan
den franska industrin draga nytta av den gynnsamma
valutakonjunkturen, men när denna är förbi, komma
avsättningssvårigheterna på allvar att inställa sig.
En annan väg står emellertid öppen:
utveckling av de exporterande förädlingsindustrierna, och där
äro redan några framgångsrika resultat att anteckna i
fråga om den elektriska industrin och framför allt
ifråga om automobilindustrin, som efter kriget nått en
kraftig blomstring. (Efter Komrn. meddel.)
Christer Berchs resa genom Roslags bergslager 1753.
(Meddelat av Pehr Johnsson.)
I detta och nästa nr av Ind. Norden avslutas den Berchska resan, denna märkliga
skildring för 171 är sedan, som så upplysande och underhållande berättar om den
tidens teknik och övriga förhållanden vid svenska järnbruk. Icke minst
intresseväckande för läsaren torde hava varit att taga del av förf:s reflexioner i anslutning
till det iakttagna. Bed.
(Föreg, i nr 37.’,
Den 7 juli.
Att nu komma till ankarsmidet, så äro de tvänne
härdarna därtill byggda på samma sätt som andra
smedshärdar, med den åtskillnad att vid vardera är en
krän eller lyftarm byggd som ett grekiskt F med en
lång arm varpå hänger en rörlig ring med en stark
järn-ked, att kunna skjutas fram och tillbaka. Bruket av
dessa kranar är att lyfta de tunga ankar ifrån städen
till städ och i från städet till härden tillbaka, genom
det att ankaret hålles av en arbetare uti sitt centro
gra-vitatis mitt över kroken på järnkedjan, då en annan
arbetare vrider kranen till eller ifrån härden. Detta går
så vigt med 10 à 20 skepp, ankar, soin vore det
allenast lek.
Det minsta ankarsmidet, åtminstone hopsättningen,
sker med handkraft med släggor av 9 à 10 markers
tyngd, och ingenting låter artigare, än då 8 à 10
arbetare tillika slägga, ty de hålla ett ordentligt slagljud,
och taga sig dessutom i trängseln så väl till vara, att
ingen gör den andre någon skada. Men, att göra
ankararmar buktiga, och att smida fast dem vid skaftet,
brukades järnklubbor av 12 à 16 punds vikt, som smederna
kallade Hercules, emedan den liknade den klubba,
varmed Hercules avbildas. Mitt på klubban är en ögla,
varuti de häfta en hake, som hänger på ett tåg i ett
block. Uti samma tåg äro flera tågstumpar fästa, så
att fem à sex karlar kunna på en gån g, meddelst
blocket, upplyfta storändan av klubban, under det att en
annan karl, som håller i ]illändan, kan styra slaget.
Så snart klubban är högt upphöjd släppa karlarna i
hast efter, då klubban nedfaller och gör sin effekt dit
hon är styrd, vilket itereras, så ofta det behövs, 10 à
20 slag efter varandra.
Tillredningen av ett ankar sker sålunda, att de
ämnen, som förut blivit omtalte, och vilka smidas
fyrkan-tige till % alns längd samt diverse tjocklek, under
vat-tuhammaren allt efter som större eller mindre ankar
skola smidas, emottagas av ankarsmederna att sättas
tillhopa stycke vid stycke, och formeras därigenom till
ankarämnen, under en vattenhammare. Dessa
ankarämnen äro följande:
Skaft eller ten, armar, bly, krys, fyrkant, mått,
ring och pynt. Alla dessa ämnen smidas var för sig,
om natten av 4 personer, nämligen 1 :o räckaremästaren
som styrer ankaret under hammaren, 2 :o den som
regerar kranen, varpå ankaret föres till eller från härden,
3:o den som värmer och sysslar med härden, och
äntligen den 4:e som kör kol och släpper vattnet av och på.
De arbeta då i bägge härdarna, så att när 2 ämnen
skola tillhopa vällas, ligger ett stycke i vardera härden,
då tvänne personer mötas på en gång vid hammaren, att
välla dem tillhopa. Under värmningen aktar värmaren
noga på, att järnet icke förbrännes, och att bevara det
därifrån, kastar ban sand på det glödgade järnet, på
det elden må fräta sanden och icke på järnet.
De ankarämnen, som om natten blivit tillverkade
av förbemälta fyra personer, sättas om dagen tillhopa
med handsläggor, som ovan före sagt är, av andra
arbetare, som till antalet äro 6 när ankaren icke äro
över 3 à 6 skepp. Ibland dessa äro 4 släggare, en
vär-mare och en ankarmästare, som styrer ankaret på här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
