Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
INDUSTRITIDNINGEN NOR D E N
De viktigaste orsakerna till aluminiums abnorma
förhållande vid gjutning är dess låga specifika vikt,
dess starkt utvecklade varmbräcka järnte dess höga
smältvärme. Den låga specifika vikten medför, att
föroreningar, vare sig dessa utgöras av oxider eller
främmande partiklar hållas suspenderade i metallen, blott
genom noggrann skumning kunna avlägsnas.
Skumningen sker bäst med en grafitsked eller med
en 2-—3 mm tjock järnplåtremsa, med vilken
degelin-nehållet omsorgsfullt omröres för att bringa de
suspenderade föroreningarna till ytan. Plåtremsan får ej
läm-nas för länge i metallen, för att den ej må smälta.
Vidare måste ytan flera gånger befrias från oxidhinnan.
Särskild omsorg måste iakttagas vid förnyad
användning av den i degeln kvärstannande metallen. Ofta
är hela den inre degelväggen beklädd med en tunn
metallhud, som efter avkylning kan upplyftas med en
tång. Att ånyo direkt använda detta metallavfall är ej
tillrådligt, på grund av oxidhinnan på ena sidan och
på den andra sidan vidhäftande partiklar från degeln.
Vid användning av järndeglar bildas dessutom en
förening mellan järn och aluminium, FeAl3, som är
svårsmält och vid gjutning förorsakar hårda ställen. Att
låta denna metallhud vara kvar i degeln är ej heller
lämpligt, då denna blir allt tjockare och lossnar i
stycken, som lösas av metallen, så att föroreningarna övergå
i denna.
Bäst är att icke använda detta avfall vidare i
alu-miniumgjuteriet utan avyttra det till stålverk för
reduktionsändamål. Kan man ej finna avsättning för
avfall av detta slag, så måste man, om man åter
skall använda det för gjutning, liksom i fråga om
svarv-, borr- och hyvelspån, särskilt smälta om det samt
efter noggrann skumning gjuta smältan i göt; dessa
kunna därpå sättas till färsk legering. Vid insmältning
av sådant avfall kan det under vissa- omständigheter
vara av fördel att använda ett flussmedel; ett
lämpligt sådant är en blandning av salmiak, koksalt och
kryolit eller vid legeringar av klorzink.
Den låga specifika vikten har vidare till följd att
trycket av den flytande metallen ofta icke är
tillräckligt för att uttränga luften ur formen. Man måste
därför sörja för att luften lätt kan avgå och ej packa
gjutsanden för mycket.
Den starka varmbräckan förorsakar ofta sprickor i
gjutstyckena vid användning av olämpliga och särskilt
för hårt stampade formar och kärnor. Det höga
specifika smältvärmet medför ett mycket långsamt stelnande
i de större tvärsnitten, varför man måste tillse att
stigarna äro riktigt dimensionerade.
Ingötet måste anordnas på lägsta punkten så att
metallen långsamt stiger upp i formen. Medelst
erforderligt antal stigare bör man sörja för att en
eftersug-ning av flytande metall kan försiggå. Vid stora
gjutstycken är det under stelnandet nödvändigt att pågjuta
flytande metall efter hand, för att gjutstyckena skola
bliva fria från lunker. Denna pågjutning måste i
vissa fall oavbrutet pågå under 10—20 minuter. Vid
särskilt stora tvärsnitt kunna gjutjärnskylplattor göra
god tjänst, eller ock stickas vid de ställen, som skola
kylas, ett stort antal 2—5 cm djupa hål i sanden, vilka
hål vid gjutningen fyllas med metall, varigenom på
grund av metallens goda värmeledningsförmåga en
hastig avkylning åstadkommes på dessa ställen.
Kärnan måste liksom formen vara så porös och
mjuk som möjligt, på det att å ena sidan gaserna må
kunna lätt avgå, och å andra sidan formen ej må göra
för stort motstånd vid krympningen. En god kärnsand
består av 45 delar fin modellsand, 45 delar skarp sand,
2 delar melass och 1 del mjöl, det hela fuktat med
vatten. Kärnan torkas före användningen och får blott
vara nätt ooh jämnt så fast, att den kan införas i
formen.
Smältningen sker i degelugn eller i flamugn. I
degelugnen användes grafitdeglar och ofta även
järndeglar; det senare är mindre lämpligt, enär aluminium
upptar järn ur deglarne. Det mest högvärdiga
gjutgodset erhålles i elektrisk motstånds-smältugn.
Grafit-deglarnes varaktighet kan ökas genom noggrann
tillsyn och daglig påstrykning med en
grafit-chamottlös-ning.
Vid smältningen är det av särskild betydelse att
all överhettning, som inträder vid 800° C, undvikes,
enär eljest materialet med begärlighet upptager gaser
och avgiver dessa först vid* stelnandet.
Metallen skall upphettas blott så mycket, att den
efter utgjutningen i gjutdegeln och den däri företagna
skumningen har den rätta gjuttemperaturen. Har
metallen varit för varm, så måste den avkylas lämpligen
genom nedförande av ett göt av den ifrågavarande
legeringen med en tång och långsam omröring. Härvid
måste iakttagas, att götet ej berör degelväggen. Efter
avkylningen måste skumning åter företagas.
En tillförlitlig temperaturövervakning är blott
möjlig genom temperaturmätningar och härför
användes lämpligen termo-elektriska mätningsinstrument.
Gjuttemperaturen får vid grövre gjutstycken ligga blott
några grader över smältpunkten, vid klenare
gjutstycken måste den hållas högre,
Rent avfall från egen tillverkning kan utan
olägenhet tillsättas upptill 25 % till 75 % ny legering. I
fråga om svarv- och borrspån gäller detta utan vidare.
G-jutavfall och annat avfall böra före användningen
analyseras beträffande sammansättningen.
Det är ofta brukligt att använda flussmedel vid
aluminiumgjutning. Klorzink är vanligast. Ingående
försök och lång erfarenhet hava ådagalagt, att
användningen av dessa flussmedel vid riktig gjutning och
riktigt val av legeringar och råämnen icke erbjuder
några fördelar utan till och med verkar ogynnsamt. Det
enda fall, då användningen av flussmedel kan
försvaras, är vid smältning av oxidrika, starkt förorenade
och fint fördelade avfall. Härför lämpar sig särskilt
kryolit eller chiolit, lämpligen blandade med salmiak
och koksalt. För att minska avbränningen till ett
minimum, är det nödvändigt att först åstadkomma ett
metallbad i degeln under det smälta flussmedlet och
därpå hastigt nedföra avfallet i små poster. Med
ytterligare tillsatser bör man likväl vänta-, till dess metallen
åter blivit, lättflytande. På detta sätt erhålles högsta
metallutbyte.
Sd.
Industriarbetaren och jordbruket.
I novemberhäftet av »Sunt förnuft» gavs under
rubriken »Industri och småbruk» i ord och bild en
skildring av några Eskilstuna-arbetare, som i handling
visat, att industri och jordbruk gå utmärkt att
kombinera. I det nu utkomna decembernumret av samma
tidskrift har byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström
från mera principiella utgångspunkter skrivit en arti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
