Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
47
Fig. 2.
ningar användes även vatten —■ eller oljekylning.
Glödspiralen matas av en särskild liten transformator I).
vars ström regleras på primärsidan. Likströmmen
tillföres genom ledningarna I och II. Då
glödspiralen är kall, är röret »hårt» och ingen ström kan
passera; ju starkare spiralen får glöda, desto
»mjukare» blir röret och strömstyrkan stiger. Dessa rör
användas vanligen för diagnostik och terapibehandling,
samt för genomlysning i allmänhet.
För metallografiska undersökningar, kristallanalys
samt atomforskning användes vanligen (med
undantag av s. k. Lauefotogram) röntgenrör av metall, ined
eller utan glödspiral. Den förste som uppgives ha
konstruerat dylika rör var tysken Lindemann, som
patenterade ett sådant år 1908. Verkligt brukbara blevo
de först genom arbeten av Rausch von Traubenberg1,
senare förbättrade av Hadding; framför allt har prof.
Siegbahn nedlagt mycket arbete på dylika rör.2
Dessa rör bestå i allmänhet av ett granatformat kärl
av metall i vars övre ände en lämpligt formad
pors-linsisolator (av tillräcklig längd, för att motstå
spänningen) är lufttätt inkittad. Som kitt användes med
fördel s. k. »Picein» men även hårt Bergmannlack (s.
k. »Chatterton Compound» no. 1) ägnar sig väl för
detta ändamål, enär båda ej avgiva gaser i nämvärd
mängd i vakuum.
Katoden såväl som rörets mantel förses med
vattenkylning. Som antikatod användes en skiva av mjukt
1 Psys. Zeitschr. 18—241 (1917).
2 Siegbahn, Zeits. f. Phys. 9-K8 (1921).
järn (eller annan lämplig metall) som är snedställd
liksom vid glasrören. I kärlets nedre hals finnes en
fin urborrning, som täckes av ett ytterst tunt
aluminiumblad och som utgör »fönstret» genom vilka
röntgenstrålarna utgå i ett fint knippe, framför vilket
kameran med provet, som skall undersökas, placeras.
Då metallväggarne alltid avge en del gaser och i
övrigt ej äro lika täta som glas måste ett dylikt rör alltid
stå i förbindelse med luftpumpen. Under arbetet blir
röret vanligen »hårdare» genom särskilda anordningar,
t. ex. konstgjort läckage, vid pumpningen. För
pump-ningen användes vanligen s. k. difusions- eller
strål-pumpar, drivna med kvicksilverånga.
Rören, vare sig av glas eller metall, fordra som sagt
högspänd likström, de förra upp till ca 200 000 voit,
de senare ca 40—60 000 voit. För erhållandet av
denna ström användas transformatorer, primärt matade
med växelström. Finnes endast vanlig likström, 220—
440 voit till hands, tillkommer därför även en
roterande omformare.
I och för likriktning av den från transformatorn
levererade högspända växelströmmen användes dels
mekaniska och dels på elektronrör grundade likriktare.
Den mekaniska likriktarens konstruktionsprincip
framgår av fig. 2. På en av en synkronmotor, alltså
i takt med växelströmmen, driven axel a sitter en
skiva b med två armar, å vars ändar bågsegmenten c
äro fästade. Segmenten äro av metall (aluminium)
medan armarna och skivan äro av isolermaterial
(bakelitmassa). Utanför segmenten c finnas förställbart
fästade fyra fasta segment cl på ringa avstånd från c.
Övre och undre segmenten d förbindas med
transformatorns sekundärlindning S medan sidosegmenten
förbindas med röret (R) såsom framgår av skissen.
Roterar nu segmenten c synkront med strömmen går
denna i ett givet ögonblick (som kan avpassas genom
korrekt inställning av segmenten d) i den riktning
pilarna utvisa; därvid bildas en rad små. sprakande gnistor
vid övergången vid e. Vid nästa kvartsvarv, dvs
då strömmen växlat riktning i transformatorn, ha
segmenten c hunnit gå över i den prickade ställningen i
fig. så att nästa halvvåg ävenledes går till röret R i
samma riktning som föregående. På detta sätt matas
röret med en pulserande, likriktad ström. Den
här angivna är likriktarens enklaste form; klart är
att man kan kombinera ihop tvänne dylika på samma
axel, då pulseringarne bli mera utjämnade, ävenså kan
man för detta ändamål inkoppla kondensatorer på
likströmssidan.
Denna typ av likriktare är omtyckt för sin enkla
konstruktion och driftsäkerhet; nackdelarna äro:
ganska ojämn likriktning, med starka s. k. »övertoner»
förorsakade av gnistorna. Dessutom förorsaka dessa stark
bildning av salpetersyrlighet (från luftens kväve och
syre) samt ozon, som verka förstörande på
metalldelarna och isolationen, om ej nödig eftersyn sker.
Man använder därför även gärna en anordning
enligt fig. 3. Här ombesörjes likriktningen av s. k.
ventilrör; dessa likna principiellt ett röntgenrör och bestå
av ett starkt pumpat glaskärl, försett med elektroder
och glödspiral. Den från den senare utsända
elektron-strömmen medger ett genomsläppande av den
elektriska strömmen i endast en riktning. Den från
transformatorn S kommande strömmen passerar i given
riktning rören V-V, vilkas glödspiral matas av
transformatorerna 1 och 2 samt laddar kondensatorerna C-C.
Dessa i sin tur mata röntgenröret R. som har sin
särskilda glödströmstransformator 3. (Självklart är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
