Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
INDUSTRITIDNINGEN NOR D E N
framsteg, som bildrift medelst t r ä k o 1 s g a s m o t
o-r e r1 eller medelst elektriska
ackumulato-r e r,2 gjort i vårt land på senaste tiden, ter sig
betong-spårförslaget såsom en nationalekonomisk möjlighet av
största räckvidd.
Vi låta i det följande kapten Smitt själv utveckla sitt
förslag sådant han avfattat detsamma i en nyligen
utkommen broschyr.3
Man hör ständigt talas om Sveriges dåliga vägar,
samt de stora kostnader, vilka den allt intensivare
trafiken å desamma orsakar. Även ser man nu i
tidningarna, då och då, en notis om summor beviljade av
automobilskattemedel för vägombyggnader och dylikt,
samt hurusom de väghållningsskyldiga allt mera bilda
sammanslutningar i avsikt att enligt mera rationella
och modärna metoder sköta om respektive vägnät. Det
är ju så, att automobilens fördelar som transportmedel
allt mera giva densamma en plats jämsides med
järnvägarna och utvecklingen härvidlag hämmas
egentligen mest därav, att våra vägar vissa årstider icke
kunna sägas svara mot behovet. Såväl de
väghållningsskyldige som trafikanterna hava därför numera
kommit underfund med att de äga i det närmaste
gemensamma intressen vad vägarna beträffar, och
mycket göres för att komma till klarhet just rörande de
lämpligaste åtgärderna för att vinna detta mål.
Erfarenheten har visat, att den grusade vägen,
dälden genom ständig tillsyn, lagning, nygrusning och
sladdning hålles i gott stånd, fri från hjulspår och
gropar samt med en lutning i sidled, som lämnar
vattnet tillfälle att avrinna, under normala förhållanden
tål en rätt så stark trafik, men att detta har sin gräns,
så att man, då denna nås, genom en helt obetydlig
ökning i trafikintensiteten råkar ut för
oproportionerligt höga underhållskostnader.
Vid de årstider, då tjälen oroar vägbanan, hjälper
det dessutom i många fall föga vad man än företar
sig för att hålla sin grusade väg i skick, och den
förut omtalade bristningsgränsen så att säga flyttas
nedåt ett betydligt stycke. Det hjälper ej längre att
»flicka» vägbanan, gammalt förslitet grus, som ej
förut observerats, måste i en häst avskrapas och ett nytt
gruslager påföras.
I viss mån, ehuru vida mindre, komma samma
missförhållanden tillsynes vid den makadamiserade vägen.
Det är dock i bägge fallen egentligen slitytan som
brytes sönder; våra gamla huvudvägar, åtminstone, hava i
allmänhet en så pass stadig och god underbädd av
sedan århundraden pålagt och nedpressat grus, att
vägkroppen någon fot under ytan är bärkraftig och
synnerligen fast. Undantag finnas ju, men
åstadkommandet av en bärkraftig undergrund torde i
allmänhet ej vålla så synnerligen stora tekniska
svårigheter, därvidlag gäller ju blott att söka ernå ett dränerat
underlag av grov singel, makadam, pinnmo eller
liknande.
Det är sålunda ordnandet av vägens slityta som är
av det, tekniskt sett, största intresset. Om den
makadamiserade vägen har jag redan sagt några ord, den
har sitt värde, men är långt ifrån billig i anläggning
1 På initiativ av Ab. Motorgas, Stockholm, och Tidaholms
Bruks ab.
2 Allm. Svenska el. ab., Västerås.
3 »Billiga betongvägar», av kapten Gösta Smitt, Västerås.
och underhåll, dess livslängd är begränsad till en
relativt kort tid, och en ganska ringa försummelse i
underhållet har grava följder.
Stensättning av landsväg kan av kostnadsskäl
endast förekomma invid städerna. Den numera allmänt
använda s. k. smågatstenen har, satt i ett bågformigt
mönster, därvid visat sig vara synnerligen lämplig och
effektiv, men den kostar, satt i vägbanan, 8—12 kr
pr kvm eller vid 4 och 5 m:s bredd å stensättningen resp.
32—48 samt 40—60 kr pr meter av vägens längd. All
stensättning kräver, för att bära trafiken, att den
ligger valvformigt över vägbredden och har goda anfang
att stöda sig emot, i annat fall uppstå lätt gropar i
densamma då den i tjällossningstider utsättes för tung
trafik. Endast en tillräcklig bredd å stensättningen
kan giva den erforderlig styrka, och med mindre sådan
än 3 m torde det ej vara lönt att försöka.
Än dyrare ställer sig asfaltyta resp. sådan av
stampasfalt lagd å underlag av betong, den bliver dessutom
synnerligen slirig vid våt väderlek, skadas lätt av
hästarnas broddar och automobilernas snökedjor samt
är svår att reparera. Över huvud taget torde den
endast böra begagnas, såsom ock sker, i storstädernas
gator, där underliggande, gångbara tunnlar göra det
möjligt att reparera ledningsnäten utan
sönderbrytande och omläggning av gatubetäckningen och där
asfaltens ljuddämpande egenskaper väl motsvara den höga
anläggningskostnaden. I viss mån gäller vad ovan sagts
även s. k. asfaltbetong; träkubbsbeläggning kan av
ekonomiska skäl ej ifrågakomma å landsväg. Återstår
då frågan: kan en betonggjuten slityta med fördel
användas å våra landsvägar?
Den frågan kan besvaras med både ja och nej. Mig
synes sannolikt att vi här under vissa betingelser hava
ett material för slitytan å landsvägarna, som kan
väsentligt bidraga till en lösning av hela
vägunderhållsfrågan, om det användes rätt, men även endast blott då,
och med begagnande av verkligt höggradig cement
samt goda sten- och grusmaterial.
Såsom jag förut nämnt är den grusade vägbanan
rätt så god, blott trafiken icke når upp till alltför stor
intensitet, i själva verket har det visat sig att
grusbanan invid en relativt smal stensättning å
landsvägen mycket väl tål de upprepade utkörningar på
densamma, som är följden därav att så alltid måste
ske vid bilarnas möten och omkörningar å
ifrågavarande vägsträckor. Detta är en observation, som är av
värde därför att den lämnar den fingervisningen att
det bör vara möjligt att inskränka den för trafik
utsatta delen av vägbanan till allenast tvenne
jämnlöpande strängar av relativt ringa bredd, lagda på
lämpligt avstånd sins emellan därest dessa banor i övrigt
äro utförda så att de förmå bära trafiken.
Här finnas, vad banornas slitytor beträffar, tvenne
vägar att gå: endera utföres slitytan av jämnstor
singel i ett bruk av lika delar specialcement och
skarpkan-tig sand, eller ock bildas den genom att i ett plastiskt
cementbruk i form av ett slags mosaik plocka in skärv
med toppen nedåt och den slätaste basytan upp. I
cementbruket ingjuten smågatsten torde även komma att
lämna goda resultat, men en sådan beläggning ställer
sig ju något dyrare än de förstnämnda.
Betongvägarna måste, på grund av betongens
egenskap att utvidga sig i värme och väta samt
sammandraga sig i köld och torka, bildas av ej allt för stora
sammanhängande delar, man har sålunda att sörja
för att fogar av lämplig konstruktion utföras. I själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
