Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
113
Lättandet av trafiken över Stockholms sluss.
— Avgiftsfri fordonsfärjtrafik Klara strand—Söder Mälarstrand?
Bland alla de förslag, som gjorts att
i någon avsevärd mån leda landtrafiken
mellan Stockholms Södermalm och de
norra stadsdelarna från och förbi
Slussen, är det helt få som tagit sikte på
snabbt verkande anstalter. Diskussionen
rör sig alldeles övervägande om stora
byggnadsföretag, som måste kräva
åratal, innan de bli färdiga och
trafikavlastningen över Slussen kan inträffa.
Visserligen lär man nu vara ense om att
ofördröjligen sätta igång breddning av
klaffbroarna och även på annat sätt
sörja för bättre utrymme inom
Slussom-rådet, men också dessa arbeten kräva sin rundliga tid,
och förresten åstadkommes därmed ingen
trafikavlastning.
En mera snabbt verkande anordning vore att bygga
tre à fyra stora färjor — av trä eller betong — för
gatutrafiken mellan Norr och Söder, exempelvis från
Klara strand till lämplig punkt på Söder Mälarstrand.
De borde kunna byggas för relativt ringa kostnad —
Amerikansk gatutrafikfärja. Sådana användas sedan många år tillbaka i
exempelvis New York.
enkla, men solida, rymmande vardera 20 à 30 fordon
(lastbilar, personbilar osv). Väl beslutade kunde de
redan efter några månader sättas in i trafik. Staden
borde helt bestå kostnaden, så att ingen avgift lades på
trafikanterna. Några större svårigheter för färjornas
vintertrafik vore knappast att befara.
Chr. Sylwan.
»Kommittén anser sig böra framställa ett förslag,
som i viss mån avviker från gängse avlöningsgrunder.
För dem bland de självständiga granskarna, vilkas
arbetsprestation till kvantitet och kvalitet avgjort
överstiger det normala, bör det finnas tillfälle att erhålla
en belöning genom en årspremie å högst
2 000 kr och lägst 500 kr, vilken skulle utdelas av
generaldirektören med förutsättning, att densamma icke
under några förhållanden finge användas såsom ett
maskerat ålclerstillägg utan endast såsom en belöning för
ett särskilt förtjänstfullt arbete. För ändamålet bör ett
särskilt anslag på 20 000 kr ställas till förfogande. Det
är klart, att detta förslag förutsätter en noggrannare
gradering av ärendena med större variationer mellan
de olika klasserna för att arbetet rättvisligen skall
kunna uppskattas. Det förutsätter också en ingående och
krävande övervakning av ledamöternas arbete från
generaldirektörens sida. Men granskningarbetets
beskaffenhet synes göra ett sådant steg nödvändigt, om man
på en gång vill höja den kvantitativa och kvalitativa
arbetsprodukten från verket utan att betunga
näringslivet med oskäliga kostnader.» —
»Besparingskommittén har i det föregående utgått
från den förutsättningen, att icke någon del av
kostnaderna för patentverket skall behöva betalas av allmänna
skattemedel, utan att verket skall bära sig utan
främmande tillskott. Kommittén har för sin del ej någon
anledning att vända sig mot den princip, som kom till
uttryck i propositionerna till 1914 års riksdagar, att
alla inflytande avgifter finge utan åtskillnad mellan
vad som inflöte å den ena och andra avdelningen
användas för ämbetsverket i dess helhet. En motsatt
princip skulle lätteligen medföra en långt driven
arbetsfördelning, med skilda befattningshavare för de olika
avdelningarna i större utsträckning än som vore förenligt
med ett rationellt utnyttjande av arbetskraften. Emel-
lertid synes det kommittén angeläget, att man även
upprätthåller den grundsats, åt vilken vederbörande
departementschef likaledes gav uttryck år 1914, att
nämligen vid reglering utav avgifterna hänsyn bör tagas
till clet ändamål, för vilket en var av dem närmast är
avsedd. Omständigheterna kunna uppenbarligen vara
sådana, att man måste göra betydande eftergifter
ifråga om denna grundsats — bland annat torde alltför
starka växlingar i avgifternas storlek böra undvikas.
Medan man såsom ■ ofrånkomlig regel uppställer
kravet, att för patentverket i dess helhet underskott å
verksamheten ej får uppstå, synes man böra i andra
liand eftersträva, att, så snart förhållandena hunnit
stabilisera sig, kostnaderna för å ena sidan patent- och
med dem likställda ärenden, nämligen
varumärkes-samt mönster- och modellärenden, och å andra sidan
bolagsärenden täckas medels avgifter till motsvarande
belopp. Därjämte synes clet emellertid angeläget, att
även inom de olika grupperna en viss
differentiering av avgifterna äger rum. Närmast
skall till behandling i dylikt avseende upptagas den
viktigaste gruppen, nämligen de egentliga
patentärendena — frågan om en motsvarande differentiering i
fråga om varumärkesärendena skall kommittén beröra
i det följande.
Uppenbarligen är det ej rättvist, att man låter den
patentsökande, som förorsakar patentverket endast
obetydliga utgifter, vidkännas de stora kostnader, som
vissa andra patentsökande kunna föranleda. Kommittén
har i det föregående framhållit bland annat
angelägenheten av att en rättmätig del av patentavgifterna stanna
på utlandet. I själva verket lärer det i övervägande
grad vara utländska ansökningar, som förorsaka den
mest långvariga och vidlyftiga behandlingen.
Det är emellertid ej allenast ur clenna synpunkt som
frågan om en differentiering av patentavgifterna äger
betydelse. En avvägning utav avgifterna efter kostna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
