Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
INDUSTRITIDNINGEN NOR D E N
antal byrådirektörer finna två, som icke liaft någon
befattning med handläggningen av ett ärende, tillhörande
det förekommande specialområdet, och som samtidigi
äro sakkunniga på detta område. Det synes även med
den föreslagna växlande sammansättning, som
besvärsinstansen enligt förslaget skulle erhålla, vara omöjligt
att erhålla den avsedda enhetligheten i
behandlingsmetoden, emedan den ena gången en, en annan gång en
annan subjektiv uppfattning, skulle komma att göra sig
gällande. En sådan enhetlighet torde för övrigt kunna
erhållas vid behandling i allmänhet av patentärenden
endast beträffande vissa huvudprinciper till följd av de
olika ärendenas skiftande natur och beskaffenhet.
Alldenstund besvärsinstansens medlemmar skulle utgöras
av Patentverkets befattningshavare, som ju skulle
utföra sitt vanliga arbete på de tider, då cle icke behövde
sysselsätta sig med besvärsmål, så torde väl samma
principer komma att göra sig gällande t. ex.
beträffande begreppet »uppfinning», patentbarheten av
förefintliga skiljaktigheter, osv i såväl besvärsinstansen
som i anmälningsavdelningen, varigenom utsikten att
vinna ändring av underavdelningens avslag skulle bliva
liten. Säkerligen skulle detta bliva den patentsökande
allmänhetens uppfattning.
Föreningen anser sig därför böra fasthålla vid sin
uppfattning angående den av
Patentlagstiftningskom-mittén föreslagna § 34, angiven i föreningens
underdåniga skrivelse till Konungen av den 19 nov. 1920.
Ett önskemål vid den event. mellaninstans i
besvärs-mål vore, att i likhet med besvärsförfarandet i Amerika,
då ett avslag äger rum, avseende endast ett eller flera
men ej alla patentanspråken, besvärsbeslutet komme att
avse endast dessa patentanspråk, så att
besväravdelningen således antingen skulle fastslå
anmälningsavdelningens avslag av dessa patentanspråk, och sökanden hava
rätt att fullfölja ansökningen under dess begränsning
till de kvarvarande anspråken, eller upphäva
anmälningsavdelningens avslag, varvid sökanden skulle
erhålla patentet i full omfattning.
Beträffande den föreslagna avgiften för besvär
synes densamma vara för hög, särskilt i betraktande av
att sökandena antagligen, i de fall då besvären gå dem
emot, önska fortsätta förfarandet hos Regeringsrätten
med ty åtföljande förnyade kostnader och tidsutdräkt.
Beträffande de nu förekommande olika formerna för
slutligt avgörande av en patentansökan vill föreningen
anföra, att patentombud i många fall, erhålla så
svävande instruktioner, särskilt från utlandet, att därav
icke tydligt framgår, att sökanden icke ämnar fullfölja
ansökningen. I de fall emellertid då av instruktionerna
tydligt framgår, att ansökningen ej skall fullföljas,
bruka åtminstone en del ombud återtaga ansökningen
för att inskränka Patentverkets arbete till en
expeditionsåtgärd, och föreningen vill uttala det önskemålet,
att detta bleve allmän regel blancl patentombuden. Men
i många fall gå instruktionerna ut på att ombudet icke
skall företaga några vidare åtgärder, att inga
ytterligare kostnader få påföras ärendet eller likartade
svävande meddelanden, vilka icke berättiga ombudet att
vidtaga den positiva åtgärden att återtaga
ansökningen. Då ombudet således ej bestämt vet, om icke
sökanden kanske önskar att ansökningen går till avslag,
över vilket han ämnar besvära sig, anser sig ombudet
icke böra göra något alls åt ansökningen, och följden
blir då det för Patentverket besvärliga arbetet med ett
avslag, efter förnyad granskning av givna hänvisningar.
Föreningen anser, att en del av dylika fall skulle
undvikas, om i förelägganden införes det meddelandet,
att ansökningen kommer att anses vara tillbakatagen,
om sökanden ej avgiver svaromål eller på annat sätt
låter höra av sig. Om sökanden efter ett dylikt tydligt
meddelande icke vidtager någon som helst åtgärd, torde
man med rätt kunna antaga att han icke vidare
intresserar sig för att erhålla det sökta patentet. Att såsom
kommittén föreslår icke avföra ett ärende på grund av
uteblivet svar, utan att låta det ligga i fyra månader
för att se, huruvida sökanden icke önskar ärendet
»återupplivat» emot särskild avgift, synes icke vara,
ägnat att minska Patentverkets balanser, och kommer
särskilt att fördröja behandlingen av event. föreliggande
kolliderande ansökningar.
Kommittén föreslår vidare graderade utfar
d-ningsavgifter, avseende högre avgifter för
patentbeskrivningar, vilka i tryck upptaga vissa sidor
utöver ett, så att säga normalt sidantal. Den högre
avgiften skulle säkerligen endast drabba utländska, särskilt
amerikanska och engelska sökanden. Ehuru en dylik
gradering i princip kan anses berättigad, synes
densamma likväl vid tillämpningen bliva rätt så komplicerad
och besvärlig, såväl för Patentverket som för sökandena,
som därigenom icke kunna på förhand veta, huru stora
de s. k. offentliga avgifterna bliva. Någon ökning av
Patentverkets inkomster torde väl häller icke kunna
erhållas, då samtidigt en sänkning av
utfärdningsavgif-ten för »normal» längd av besgrivningarne föreslås.
Föreningen anser därför, att den föreslagna
graderingen icke bör införas.
Kommitténs förslag att utsträcka terminen
för besvara, n cl et av föreläggande till 6—
8 månader, men däremot belägga anstånd med en avgift
av 5 kr per månad, synes föreningen betänkligt.
Den nuvarande terminen synes i cle flesta fall vara
tillräcklig, och det är ej sagt, att sökandena, särskilt cle
utländska, komma att besvara föreläggandena tidigare,
därför att de hava en längre tid på sig. Det förefinnes
alltid en stor benägenhet hos allmänheten att uppskjuta
fullgörandet av en skyldighet till sista minuten, och
föreningens medlemmar hava också clen erfarenheten, att
instruktioner ofta inkomma endast en kort tid före
förfallodagen, vilket för övrigt också tvingar ombudet att
inlämna svaromål med stöd endast av dessa
instruktioner. Det torde tvärtom finnas anledning att antaga, att
om terminen är »snävt tilltagen», sökandena anstränga
sig att få svaromålet klart inom den fastställda ticlen.
Men just denna benägenhet hos allmänheten att
uppskjuta avgivande av svaromål till sista ögonblicket,
nödvändiggör att vid behov ett anstånd kan erhållas,
och det synes obilligt, att sökanden för sådant anstånd
skall erlägga särskild avgift, då orsaken till
dröjsmålet ej alltid torcle kunna få tillskrivas försummelse. För
ombuden skulle saken i många fall ställa sig så, att
desamma oftare än nu skulle nödgas inlämna
otillfredsställande svaromål, om icke något avgiftsfritt anstånd
funnes, som medgåve vidare korrespondens med
sökanden eller hans utländska ombud. Följden härav skulle
bli att ett nytt föreläggande bleve nödvändigt.
Patentverket har också alltid visat sig vara
synnerligen tillmötesgående med beviljandet av anstånd, ett
förhållande, vilket varit till stor fördel för sökandena
och deras ombud.
Föreningen anser därför att denna praxis ej bör
ändras genom att belägga anstånd med särskild avgift.
I sin ovan nämnda skrivelse av den 19 nov. 1920
angående Patentlagstiftningskommitténs förslag till ny
patentlag (§ 48) har föreningen framhållit att
skyddstiden bör taga sin början med ansöknin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
