Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
månader från ansökningens inlämningsdag och för
prioritetens styrkande minst 6 månader från samma
datum. Som bekant kan yrkande 0111 prioritet hos oss
med laga verkan framställas, intill dess ansökningen
godkänts till kungörande.
Förslaget att utsträcka prioritetsfristen för mönster
och varumärken till 6 månader biträddes.
Vidare innehåller Bernförslaget en uttrycklig
bestämmelse, att under tiden mellan »den första
ansökningen» och den dag, då patent med begäran om
prioritet sökes i annat unionsland, för tredje man icke kan
uppkomma någon rätt beträffande
ansökningsföremålet, således icke heller föranvändarerätt. Denna fråga
var föremål för behandling redan vid
Washington-konferensen — det var ifrågasatt att stryka orden:
»sous réserve des droits des tiers» men ledde ej till
något resultat.
Enligt vår nu gällande patentförordning
möjliggöres uppkomsten av föranvändarerätt ända till den dag.
då ansökning med åberopande av prioritet inlämnas
här i Sverige. Å ett sammanträde med föreningen för
industriellt rättsskydd, vid vilket programmet för den
då stundande Washingtonkonferensen diskuterades,
uttalades sympatier för en ändring härutinnan. I
pa-tentlagstiftningskommitténs förslag till ny patentlag
är någon sådan ändring icke upptagen, men av
kommitténs motiv framgår, att, då prioritet så gott som
uteslutande åberopas av utlänningar och
föranvändarerätt däremot av svenskar, samt en ändrad
bestämmelse i berörda riktning alltså huvudsakligen vore
till fördel för de förra och till nackdel för de senare,
kommittén icke ansett sig böra förorda upptagande
av en dylik bestämmelse enbart i den inhemska
lagstiftningen. Förhållandet blir givetvis ett annat, om
samtliga unionsstater förplikta sig att införa
bestämmelsen i sina lagstiftningar; då komma svenskarne vid
sökande av patent utomlands att få tillgodonjuta den
med bestämmelsen förknippade fördelen. Det synes
mig därför icke finnas anledning att motsätta sig
ifrågavarande förslag, som jämväl blev på kongressen
förordat.
Utövning.
I art. 5 — rörande patenthavares skyldighet att
utöva sin patenterade uppfinning -— har Bernförslaget
gjort den ändring, att påföljden för icke-utövning
aldrig kan bliva patentets förverkande utan endast
tvångslicens. Kongressen tillstyrkte detta förslag. Det
är att hoppas, att detta gamla önskemål, vartill sedan
länge hänsyn tagits i den svenska lagstiftningen,
måtte nå sitt förverkligande vid den blivande
Haagkonferensen.
Under diskussionen om denna punkt yrkades från
den ungerska gruppens sida det tillägget att, om sedan
en patenthavare till följd av bristande utövning ålagts
tvångslicens, denne icke respekterar detta beslut,
såsom straff skulle stadgas patentets förlust. Med full
rätt gjordes i anledning av detta yrkande gällande, att
en sådan bestämmelse icke hade sin plats i
konventionen. I denna utsädes endast den påföljd, som
grundades å patenthavarens försummelse att utöva
uppfinningen, men sådan grund förelåge icke i det angivna
fallet. Givetvis stode det varje land fritt att i den
inhemska lagstiftningen för detta fall stadga det straff,
som ansåges lämpligt.
Varumärken.
Beträffande art. G — rörande registrering av
utländska varumärken — upptager Bernförslaget
följande ändrade bestämmelser angående märkets
»hemland» :
»Såsom hemland anses det land, där sökanden har
sitt förnämsta etablissement och, om detta icke är
beläget i något av de till unionen hörande länder, den
unionsstat, där sökanden har ett verkligt och icke
pro forma drivet industri- eller handelsetablissement,
och, om han icke äger etablissement av detta slag, det
land, där sökanden har sitt hemvist, eller, om han är
medborgare i en unionsstat, detta land.»
Detta stadgande med sina olika förutsättningar för
bestämmandet av »hemlandet» är onekligen onödigt
invecklat och ledande till praktiska svårigheter. Det
påyrkades vid kongressen en förenkling, och beslöts
föreslå följande ändrade avfattning:
»Såsom hemland anses det unionsland, där sökanden
har sitt förnämsta etablissement, eller det land, där han
har ett verkligt och icke pro forma drivet
industrielt handelsetablissement, eller det land, där han har
sitt hemvist, eller, om han är medborgare i ett
unionsland, detta land».
En ny artikel — art. 6 bis. — är i Bernförslaget
upptagen. Däri stadgas bl. a.:
»De fördragsslutande staterna förbinda sig att
vägra eller förklara ogiltig registrering av varje
fabriks- eller handelsmärke »notoirement connue comme
étant déjà la marque d’un ressortissant dun autre
pays».
Patent- och registreringsverket hade till byrån i
Bern framställt erinran i fråga om detta stadgande;
och vid punktens föredragning å kongressen tog jag
till orda för att utveckla vår syn på saken. Jag
framhöll, hurusom f. n. i Sverige varumärkesskydd
uteslutande vore grundat på registrering och att enligt
patentlagstiftningskommitténs utkast till ny
varumärkeslag ett märke även skall skyddas, om det är
»notoirement connue» i Sverige såsom tillhörande en
näringsidkare. Enligt Bernförslaget däremot syntes det
vara tillfyllest, att märket vore sålunda känt
utomlands. Detta syntes mig vara att gå allt för långt.
Våra näringsidkare satte stort värde på det skydd,
som tillkom dem genom märkets registrering. Och det
vore enligt min mening olämpligt att försvaga detta
skydd på ett sådant sätt, som Bernförslaget syntes
göra.
Den av mig uttalade meningen omfattades av alla
talarne; och professor Röthlisberger förklarade, att
detta även vore förslagets innebörd. Det synes mig
dock något svårt att så tolka förslaget med hänsyn
till vad som säges i motiven eller att stadgandet
måste avfattas så, att’ det bleve tillämpligt vid såväl
registrerings- som förstàbrukandesystemet, och att man
måste eliminera bort varje villkor om märkets
användande i det andra landet av den första
märkesägaren liksom även varje villkor om ond tro hos tredje
man, som sökt registrering av märket.
Emellertid beslöt kongressen att förorda följande
ändrade avfattning av stadgandet:
»De fördragssslutande staterna förbinda sig att på
därom framställt yrkande vägra eller förklara ogiltig
registrering av varje fabriks- eller handelsmärke,
»notoirement connue» i det land, där skydd är sökt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
