Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRI TIDNING EN NORDEN
315
Fig. 4. Höganäsverken 1922, sedda från aeroplan. I en av dessa fabriker tillverkas järnsvamp genom direkt
reduktion av malmslig med användning av skånska kol och med förbigående alltså av tackjärnsprocessen.
Järnsvamp utgör ett rent utgångsmaterial för tillverkning av stål.
och vallonsmidet var synnerligen kolbesparande,
utvecklade sig snart till vårt lands viktigaste
färsknings-metod. Först på 1890-talet överflyglades den av
göt-tillverkningen.
Såväl de olika härclfärskningsmetoderna som
pudd-lingen stodo dock stort sett på hantverkets stadium.
Det frambringade värmet var nämligen otillräckligt att
hålla det erhållna kolfattiga järnet lättflytande, och
färskorna måste därför till slut skötas för hand. En
verklig storproduktion kunde ej bli möjlig förrän man
lärt sig hålla järnet lättflytande till processens slut. Viel
1800-talets mitt nådde man också på tvenne vägar fram
till detta mål. Det skedde genom den av H. Bessemer
år 1855 uppfunna och av vår landsman G. F.
Göransson utexperimenterade sura bessemerprocessen samt
genom den av E. och P. Martin på 1860-talet uppfunna
och efter dem uppkallade martinprocessen. Vid den
förra av dessa bägge
metoder begagnar man
sig vid färskningen
dels av det i smält
tackjärn befintliga
värmet och dels av det
vid oxideringen av kol,
mangan, kisel och
andra i tackjärnet
ingående ämnen alstrade
förbränningsvärmet.
Förbränningen
åstadkommes på så sätt, att
blästerluft pressas
igenom det smälta
tackjärnet. Den
temperatur, som härigenom
uppnås, är tillräckligt
hög för att hålla även
kolfattigt järn
lättflytande. Vid
martinprocessen framställes lik-
Fig. 5. Ab. Bofors’ verkstäder i Bofors: exteriör av stålverket. Bruket
privilegierades 1646.
som vid puddlingen smidbart järn i flamugn, varvid dels
genom lågan, dels genom den bildade slaggen cle i
tackjärnet ingående ämnena oxideras. För att tillräckligt hög
temperatur skall kunna erhållas göras ugnarna
regenerativa. Genom tillhjälp av dessa bägge metoder blev det
möjligt att tillverka ett gott och billigt stål, dvs hårt
järn med hög kolhalt och i stora kvantiteter. Detta
valen förutsättning för den enorma användning, stålet fått
inom inrustrin och kommunikationsväsendet.
Färskningen medelst träkol har av götprocessen alltmera
trängts tillbaka, en utveckling, som under senare år
försiggått i allt hastigare tempo.
Den gamla Osmundprocessen — direkt reduktion av
malmen till smidbart järn — har på senare tid i
nyform återupptagits i Sverige genom den vid Höganäs
bedrivna järnsvamptillverkningen enligt E. Sieurins
metod, den enda Osmundprocess, som numera
praktiseras.
Omkring
sekelskiftet lyckades man
praktiskt lösa ett problem,
som redan länge
sysselsatt teknici världen
runt, nämligen
elektricitetens användning
som värmealstrare vid
järn- och
stålframställning. Betydelsen av
denna uppfinning är
ej till sina
konsekvenser fullt utredd, men
det är möjligt, att den
kommer att få
vittgående följder för svensk
järnhantering.
De ugnar, som
konstruerats för detta
ändamål, äro
huvudsakligen av två skilda ty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
