Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
INDUSTRITIDNINGEN N O K D E N
per, dels
ljusbågeugnar, där, såsom
namnet antyder,
mellan elektroder
bildade ljusbågar
framkalla den erforderliga
värmen, dels
induktionsugnar, där
smält-värmen erhålles av
det motstånd, som en
genom godsmassan
gående ind
aktions-ström åstadkommer.
För den elektriske
[-tackjärnsframställningen,-]
{+tackjärnsframställ-
ningen,+} vilken i
Sverige är betydligt mer
utvecklad än
stålframställningen, användes uteslutande
ljusbågeugnar. Även
vid
stålframställningen brukas som regel
ljusbågeugnar såväl i Sverige som utlandet. Endast i
Tyskland förekommer ett större antal induktionsugnar.
Det är speciellt den elektriska stålframställningen,
som kan komma att medföra svåra följder för svensk
exportjärnsindustri. Man kan nämligen med
densamma även av ett orent utgångsmaterial framställa ett
stål med mycket låg såväl fosfor- som svavelhalt. Förut
har ju det svenska träkolstackjärnet varit en
nödvändig råvara för tillverkning av det bästa stålet. Med
den elektriska metoden skulle man emellertid även med
det utländska kokstackjärnet kunna erhålla en
kvalitet lika högtstående som det svenska. Meningarna äro
dock ännu delade om möjligheten av en dylik
produktion. Faktum är emellertid, att såväl i England som
i Tyskland svenskt stål i vissa fall ersatts med
inhemskt elektrostål. Härutinnan torde även ha gjort sig
gällande kristidens inflytande på
elektrostålframställ-ningen i utlandet, då åtskilliga länder tvingades vara
självförsörjande i detta liksom i många andra
avseenden.
Då hittills så gott som uteslutande de svenska
malmtillgångarna utnyttjats för framställning av järn inom
Sverige, är det i första hand Bergslagen, som blivit
säte för järntillverkningen. I Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län
sysselsattes år 1913 tillsammans över 80 % av hela det vid
järnbruken använda arbetareantalet. Då motsvarande
procenttal för åren 1892—96 var 76,9 har alltså
järnbruksrörelsen sedan 1890-talets början ytterligare
koncentrerats i de egentliga, bergslagslänen. Av dessa fem
län har Värmlands län relativt gått något tillbaka,
under det att Gävleborgs och Västmanlands län visa
en rätt betydande relativ ökning.
I Norrbottens län fanns vid början av 1890-talet
praktiskt taget ingen järnhantering. Ären 1908—12
sjrsselsattes där 138 arbetare med framställning av
järn, vilket antal år 1918 vuxit till 321, utgörande
ungefär 1 % av det totala arbetareantalet, Denna siffra
representerar alltså den relativt unga norrländska
järnindustrin, bestående av ett järnverk i Luleå och ett
smältverk i Porjus. Det har ju länge varit ett
önskemål, att Sverige självt skulle kunna förädla
åtminstone en del av sina norrländska malmtillgångar.
Svårigheterna äro många, såsom det avlägsna läget, de
höga arbetspriserna m. m. Dessa motvägas dock av
billig kraft, billigare
träkol. bekväm utfart
etc. Sjöfarten är
emellertid stängd över
halva året, vilket
givetvis måste öka
omkostnaderna därigenom att industrin
måste arbeta på lager
under hela den tid
sjöfarten är stängd.
Att förflytta någon
del av vår
.lärnhante-ring norrut skulle
sannolikt ställa sig
alltför dyrbart.
Däremot skulle i den mån
vår järntillverkning
ökades, eventuellt
behövliga nyanläggningar kunna tänkas
förlagda till Norrbotten.
Särskilt skulle det
från flera synpunkter vara fördelaktigt, om den svenska
exporttackjärnstillverkningen helt eller delvis skulle
kunna försiggå i Norrbotten, enär dels därvarande
tillgångar på lågprocentiga malmer då skulle bättre kunna
uti^ttjas, dels motsvarande malmkvantitet i mellersta
Sverige skulle bliva reserverad för vår mellansvenska
järnförädlingsindustri. En förläggning av
exporttackjärnstillverkningen till Norrbotten skulle dock
sanno-likt möta motstånd från köpare av dylikt järn, enär
norrbottensmalmen, trots god analys, ej har alldeles
samma karaktär som de mellansvenska malmerna och
tackjärnet alltså ej blir fullt jämförligt med vårt
nuvarande exporttackjärn. ™ ti_
Teknisk översikt.
En ny vindkraftanläggning beskrives i
Elektroteeknisehe Zeitschrift. Då anläggningen med
hänsyn till konstruktion och verkningssätt skiljer sig
väsentligt från vanliga anordningar för utvinnande av
vindkraft, lämnas här några uppgifter om densamma.
Motorn är utbildad såsom snabblöpare, i det att
omloppshastigheten hos vinghjulet är 10 gånger
vind-hastigheten, medan den vid vanliga vindmotorer är blott
2,5 gånger vindhastigheten. Vingytan uppgår därför
till blott ungefär 1,4 kvm pr hkr vid 6 m
vindhastighet mot 6—7 kvm vid vanliga vindmotorer.
Vid en utförd anläggning erhåller man vid en
verksam vingyta av 19 kvm och en vindhastighet av 5,5—6
m en effekt av 9—10 kilowatt. Motorn lämnar energi
ända ned till 1,9 m vindhastighet. Vid ännu svagare
vind avkopplas motorn automatiskt och träder åter i
verksamhet först vid 2,25 m vindhastighet,
Vindmotorn har fyra vingar, vilka äro utbildade
efter erfarenheter från flygmaskinsområdet. De äro
vridbara omkring vingaxeln, så att de kunna försättas
ur verksamhet vid för starkt vindtryck ellei för hög
hastighet, pj.
En la ger metallegering, som på grund av
sin hårdhet och slitstyrka är synnerligen väl ägnad för
lager med höga yttryck, såsom tvärstyckslager, vevaxel-
B’ig. 6. Donmarvets Järnverk: 20-tons elektrisk stålugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
