Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
INDUSTRI TIDNING EN NORDEN 416
1) användande, ombord å andra unionsländers
fartyg, av anordningar, som utgöra föremål för hans
patent, i fartygsskrovet, maskinerna, tackling, don och
andra tillbehör, då dessa fartyg tidvis eller
tillfälligtvis inkomma å det ifrågavarande landets sjöterritorium,
under förutsätttning att dessa anordningar uteslutande
användas för fartygets behov,
2) användande av anordningar, som utgöra föremål
för patentet, i konstruktionen av de andra
unionsländernas luft- eller lantfordon eller i dessa fordons tillbehör,
då fordonen tidvis eller tillfälligtvis inkomma i
vederbörande land.»
Med anledning av en hemställan från engelska
delegationen att stadgandet skulle så avfattas, att clet icke
vore tillåtet att i hamnarna sälja artiklar, tillverkade
ombord å fartyget, erinrades, att hänsyn härtill redan
vore tagen genom den i stadgandet upptagna
förutsättningen, att anordningarna uteslutande skulle användas
för fartygets behov.
Art. 6.
Tyskland och England hade föreslagit intagande i
konventionen av följande stadgande:
»Registrering av ett varamärke i hemlandet skall
icke kunna utgöra ett nödvändigt villkor för erhållande
av skydd för märket i andra land; dock bör märket vara
i överensstämmelse med det lands lagstiftning, varest
skydd begäres.
Skyddet för ett i något unionsland registrerat
varumärke skall vara oberoende av erhållet skydd för
samma märke i andra land.»
Den tyska delegationen framhöll, hurusom det kunde
inträffa, att en fabrikant, som exporterade helt olika
varor, vore tvungen att anpassa dessa efter smaken hos
konsumenterna i varje land. Samma vore förhållandet
med varumärkena. Alltså kunde en sådan fabrikant
hava en hel del olika märken, varav han icke hade
någon nytta i hemlandet. Det vore tillräckligt, att de
voro i enlighet med importlandets lag, och i
fabrikantens intresse låg, att han kunde få dessa märken
skyddade oberoende av hemlandets lagstiftning.
Den engelska delegationen framhöll, hurusom, då
unionsländernas lagstiftningar företedde betydande
skiljaktigheter, näringsidkarna befunne sig i en mycket
svår ställning, om de måste på en gång tillämpa både
importlandets och hemlandets lagar.
Det egentliga motståndet mot förslaget restes av den
franska delegationen. Näringsidkarna i Frankrike hade
förklarat sig vara motståndare till att ett märke, som
icke vore skyddat i hemlandet, erhölle skydd i
Frankrike.
Vid en förberedande omröstning samlade förslaget 18
röster; 7 röstade emot förslaget och 2 avhöllo sig från
att deltaga i omröstningen.
Ett sedermera av redaktionskommissionen formulerat
förslag kunde emellertid icke vinna enhällig anslutning,
varför frågan föll. Den svenska delegationen hade röstat
för förslaget.
I enlighet med av England i detta sammanhang
framställda förslag antogs ett så lydande stadgande:
»I intet fall skall förnyelsen av ett märkes
registrering i hemlandet medföra skyldighet att förnya
registreringen i de andra unionsland, där märket är registrerat.»
Vidare antogs ett nytt stadgande av följande innehåll:
>’Förmånen av prioritet förbliver o förkränkt i fråga
om registreringsansökningar, gjorda inom den i 4 art.
bestämda fristen, även om registreringen i hemlandet
blir beviljad först efter utgången av denna frist.»
Den belgiska delegationen var förslagsställare.
Förslaget avsåge att förebygga en understundom allvarsam
olägenhet, då fråga vore om ett land, där registreringen
föreginges av en förprövning angående märkets
regist-rerbarhet. Prioritetsfristen räknades från ansökningen.
Art. 6 förutsatte för ansökning om registrering av
märke i andra unionsland än hemlandet, att märket vore
registrerat i hemlandet. Det kunde emellertid hända -—
och det hände nästan alltid i vissa länder, särskilt
Amerika —- att förprövningen icke vore avslutad vid
prioritetsfristens utgång och att registreringen således först
därefter komme till stånd. Prioritetsrätten skulle då
kunna bliva helt illusorisk.
Frankrike hade föreslagit, att skyddstiden för
varumärken skulle fixeras till 20 år. Även andra
skyddstider framkommo under debatten. Resultatet av
omröstningar för olika skyddstider blev följande:
20 år — 11 ja, 15 nej, 2 avhöllo sig,
14 år — 6 ja, 20 nej, 1 avhöll sig,
10 år — 12 ja, 15 nej, 1 avhöll sig.
Ingen proposition hade således erhållit majoritet.
Efter olika förslag och åtskillig diskussion enades
man om att intaga följande definition å ett märkes
hemland:
»Såsom hemland skall anses det unionsland, där
sökanden har ett verkligt och icke pro-forma drivet
indu-stri- eller handelsetablissement och, om ban icke har
ett sådant, clet unionsland, där han har sin bostad, och,
om han icke har bostad inom något unionsland, clet land,
sökanden tillhör, under förutsättning att han är
medborgare i något unionsland.»
Fördelen med detta stadgande är, att skillnad icke
göres mellan »förnämsta» etablissement och annat.
I slutprotokollet förekommande stadgandet, att av
sökanden kan fordras av vederbörande myndighet
utfärdat bevis om i hemlandet skedd behörig
registrering-är överflyttat till art. 6, men mecl tillägg att någon
legalisering icke skall fordras för detta bevis. Sista
stycket av slutprotokollets »Till art. 6» återfinnes nu
i själva texten till denna artikel.
Utöver vad förut nämnts har någon ändring i art. 6
icke vidtagits.
Art. 6 bis.
Detta är en helt ny artikel. Den upptogs redan i
Bernförslaget och hade där följande lydelse:
»Unionsländerna förbinda sig att- vägra eller förklara
ogiltig registrering av fabriks- eller hanclelsmärke,
»notoirement connue» såsom redan varande en
medborgares i annat land märke; en frist av minst tre år borde
medgivas intresserade för att påkalla upphävande av
en sålunda skedd registrering.»
Det svenska patentverket avgav till byrån i Bern
en erinran mot detta förslag, vilket syntes vara allt för
vittgående. Det borde åtminstone fordras, att märket
i fråga använts i viss omfattning i clet land, där
registreringen söktes.
Vid internationella föreningens för industriellt
rättsskydd kongress i Zurich juni 1925 utvecklade jag något
närmare vår ståndpunkt. Varumärkesskydclet vore f. n.
i Sverige uteslutande grundat på registrering. Enligt
ett ännu icke offentliggjort utkast till ny
varumärkeslag, som patentlagstiftningskommittén utarbetat, skulle
ett märke även skyddas, om detsamma vore
»notoirement connue» i Sverige såsom tillhörande en annan (in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
