Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
INDU STRITIDNINGEN NORDEN
Äh-
rling. Grundtanken framgår av ovanstående handskiss,
hämtad ur ett brev till brodern Werner (reproducerat
i »Die Bräder Siemens und die Wärme», Jahrbueh d.
Ver. D. Ing. 1920—21).
Genom schaktet c sker bränsletillförseln;
kanalerna a—a:1 äro fyllda med korslagda eldfasta tegel,
mellan vilka förbränningsgaserna stryka fram. Vid
kanalernas ändar befinna sig härdarne b—b1, i vilka
deg-larna insättas. Öppningarna d—d1 tillslutas eller
öppnas växelvis medelst luckor. Till en början röra sig
gaserna i pilarnas riktning, vid c sker förbränningen
och lågan upphettar stenfyllningen i kanalen a. Vid
nästa tempo stänges öppningen d1 och d öppnas,
varigenom gasströmmen kastas om, så att den tillförda
luften förvärmes vid passagen genom a och ökar
förbränningen samt förvärmer i sin tur fyllningen i a1.
Upprepas med lämpliga mellanrum dessa omkastningar
av gasströmmens riktning så inträder en successiv
temperaturstegring, som kan drivas så långt som det
eldfasta materialet medger. Genom denna anordning,
rationellt utförd, tillgodogöres bränslet på ett långt bättre
sätt än förut. Såsom exempel på den temperatur, som
det var möjligt att ernå i den första, enkla
försöksugnen anföres i ett brev till brodern Werner att »det
lyckats Fritz att smälta platina i sin ugn». (Platinans
smältpunkt är ca 1 750° C.)
Ur denna enkla försöksugn, byggd omkring 1856,
har utvecklats en eldningsteknik, vars ekonomiska
betydelse knappast kan överskådas. Med rätta kan sägas,
att regenerativugnen tillhör dessa sällsynta
grundläggande uppfinningar, vilkas värde för tekniken är
obestridlig. Anordningens grundprincip anges ofta helt
enkelt bestå däri, att avgasernas värme utnyttjas för
förvärmning av förbränningsluften; detta var dock
långt tidigare känt och använt. Det nya i saken låg
däri, att avgaserna i långt driven fördelning bragtes
i intim beröring med värmeupptagande fasta kroppar,
vilka sedan i sin tur direkt avgåvo det magasinerade
värmet till den efterströmmande förbränningsluften.
Värmeöverföringen blir härigenom långt fullständigare
än om gaserna enligt motströmsprincipen föras genom
var sin kanal, skilda åt genom en fast vägg. Endast
härigenom var det möjligt att på ett ekonomiskt
tillfredsställande sätt ernå den högsta temperaturen i en
ugn av rimliga dimensioner.
För Uchatius-förfarandet (att framställa stål direkt
i degel) visade regenerativugnen redan från början
utmärkt resultat. Även de mjukare stålsorterna med sin
högre smältpunkt kunde numera hållas lättflytande,
under det att kolförbrukningen enligt tillförlitliga
meddelanden nedgick till ca en sjundedel av den tidigare.
Trots denna första tillfredsställande framgång
återstod ä-nnu mycket arbete och många besvikelser, innan
det nya systemet kunda anses fullt utarbetat, Förutom
materialsvårigheterna (på grund av den höga
temperaturen utsattes ugnsmaterialet för svåra påkänningar)
led ugnen av ett annat tungt vägande fel, nämligen
frånvaron av en för olika ändamål anpassbar reglering.
Att reglera tillförseln av förbränningsluft var otjän-
ligt, enär härigenom förbränningen blev ofullständig
och bränsleåtgången större. Först genom att övergå till
gaseldning kunde detta problem helt lösas. Siemens
valde för detta ändamål generatorgas, erhållen genom
långsam förbränning av kol och (delvis) reduktion av
den bildade koldioxiden till koloxid. Denna metod var
visserligen tidigare känd, men knappast i användning,
enär gasens förtunning genom det med
förbränningsluften tillförda kvävet samt koloxidens jämförelsevis
låga brännvärde ansågs ofördelaktig. För det nya
eldningssättet visade sig dock generatorgasen synnerligen
användbar, och härmed var även regleringsfrågan
tillfredsställande löst.
Fyra års ansträngande arbete med dyrbara försök
ledde slutligen därhän, att regenerativeldningens
huvudsakligaste svårigheter kunde anses undanröjda, och det
nya eldningssättet infördes på flera områden.
Den för stålindustrin viktigaste användningen utgör
utan tvivel det så kallade Siemens-Martin-förfarandet,
Redan tidigare hade Pierre-Emile Martin i Sireuil i
Frankrike utarbetat en metod att genom insmältning
av tackjärn och skrot i lämplig ugn framställa stål;
även här blev bränsleekonomin en ytterst viktig
faktor, som ledde till ett samarbete med bröderna Siemens,
ett samarbete som resulterade i den nu vid de flesta
större stålverken införda Siemens-Martin-ugnen.1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
