Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Individualism och uppfostran - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hvar finna vi i vår tid sådana stora positiva mål? För
hvad lefva människorna i våra dagar? Hvar ha de, andligen
taget, sitt fäste?
Hvad först beträffar religionen, har det nyss offentligen
uttalats af filosofins förnämsta representant hos oss: „man må
beklaga det eller icke, men ett faktum är att de rent religiösa
föreställningarna mer och mer förlorat sitt inflytande öfver sinnena,
åtminstone inom vissa samhällsklasser“ — naturligtvis de s. k.
„bildade“ klasserna. Och därmed förlora då ock, säger man, de
med dessa religiösa föreställningar förbundna moralbuden sin
giltighet. I korthet sagdt alltså: vi, eller åtminstone de s. k. bildade
hos oss, äro icke mera kristna, hvarken teoretiskt eller praktiskt.
I stället har yrkats att man borde lära ungdomen filosofisk
moral och därmed intressera de unga för „tanken att människan
under alla förhållanden bör handla rätt, utan afseende å fördel
och beräkning“. Men nu frågas: hvad är rätt? Om det kristna
moralbudet „älska Gud öfver allting och din nästa så som dig
själf“ icke mera har makt öfver sinnena, hvad sätter filosofen i
stället?
För min del tror jag också det vara ett faktum, „man må
beklaga det eller icke“, att de rent filosofiska föreställningarna
mer och mer ha förlorat sitt inflytande öfver sinnena. Och det
kan ju icke annorlunda vara. De filosofiska system, hvilka
tidigare härskat med sådan makt öfver människorna, t. ex. det
hegelska, grundade sin makt därpå att de förklarade sig framträda
som resultat af en specifikt filosofisk metod, hvilken ansågs leda
till osvikligt viss kunskap om tillvaron. Men anspråket på att
äga en sådan specifik metod har filosofin i våra dagar alldeles
uppgifvit; filosofin skall, heter det nu, följa de andra
vetenskaperna i spåren och fullfölja deras verk. Men däraf följer då, att
så snart de andra vetenskaperna byta om metod, måste filosofin
göra så med. Alltså kan filosofin icke mera intaga någon ledande
ställning, åtminstone ej innan de öfriga vetenskaperna enats om
en enda metod, hvilken filosofin då skulle kunna acceptera.
Men frågar man nu öfriga vetenskapers representanter efter
denna allmänna gemensamma metod, så tror jag de fleste skola helt
enkelt rycka på axlarna åt hela frågan. Ville någon vara så god
och svara, så blefve svaret säkert ungefär följande: jag har
alldeles tillräckligt att göra med min egen vetenskap för att hinna
befatta mig med andra; och inom denna min vetenskap kämpa så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
