Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Individualism och uppfostran - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så uppstår då frågan: hvilka orsaker äro öfver hufvud de
kraftigast verkande?
Svaret på denna fråga blir otvifvelaktigt i hög grad beroende
af den frågandes åskådningssätt i allmänhet. För min del ser jag
saken så.
Det organiska lifvets utveckling visar oss en städse
fortgående och allt mera med seger krönt kamp mot den oorganiska
världens inflytanden. Djuren kunna t. ex. genom sin
rörelseförmåga, byggande af bon och ej minst genom sina intellektuella
förmögenheter göra sig oberoende af temperaturväxlingar o. dyl. I
stället uppstår individerna emellan en „kamp för tillvaron“; men
också i denna gifva småningom de intellektuella förmögenheterna
alltmer utslaget, tilldess hos åtskilliga djur och hos människan de
samhälleliga krafterna bli de öfvervägande. Men ur dessa
samhälleliga krafter utveckla sig i allt rikare mått de etiska krafterna,
och dessa äro alltså de högsta, de som äro bestämda att behärska
tillvaron.
Denna uppfattning (närmare utförd i afhandlingen
Världsbild och poesi) är för mig icke teori, utan den stöder sig på fakta,
hvilka jag påträffar oupphörligt i historien. Och den tro vi alla
åtminstone bekänna, den innebär detsamma. De kristnas Gud,
hvad är han annat än kärleken, alltså den högsta etiska kraften?
Och är det ej just den lefvande känslan af förbindelse med denna
kraft som utgör religionens väsen? Och ha ej alla de handlingar
vi mest beundra i historien framsprungit ur kärleken såsom
högsta ledande kraft?
Men om man nu tror detta, då tjänar man icke hatet, utan
kärleken. Då litar man på „det ädlas seger“, och då känner man
att i samma grad man kan i kärlek förbinda sig med andra, i
samma grad utvidgas ens egen personlighet, upphäfves dess
begränsning. Men kärleken kan ingen befalla, den måste utveckla
sig fritt. Och därför måste hvarje individ vara fri att älska på
sitt eget sätt. Tjänar åter någon hatet, så må han göra det; så
mycket värre för honom, ty han tjänar en makt hvars nederlag
är visst. Men ingen må glömma, att äfven hos den som hatar
kan finnas mycket som förtjänar att älskas.
Så menar jag att individualismens begränsning kan
öfvervinnas, och så vinna vi äfven den enhetliga uppfattning af
tillvaron vi sökt, men icke med uppgifvande utan med följdriktigt
genomförande af det nya betraktelsesättet. Individerna få bestå i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
