Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Individualism och uppfostran - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man skall måhända invända, att ju Runeberg dock är blott
en individ och som sådan nödvändigtvis begränsad, dels nationellt
såsom tillhörande ett litet folk, dels personligen, så att t. ex. det
individuella hos honom ej vinner tillräckligt erkännande i bredd
med det „universalistiska“, uppoffringen för höga, stora mål. Ur
dessa synpunkter har man därför ock yrkat på att skolan borde,
som motvikt mot dessa i och för sig berättigade, men ensidiga
inflytanden från Runeberg, lägga mera an äfven på studium af
utländsk litteratur.
För min del kan jag ej obetingadt gå in på dessa yrkanden,
hvarmed jag naturligtvis ej vill förneka den stora nytta
litteraturläsning på främmande språk i och för sig har.
Ty först må anmärkas att världslitteraturen väl knappast
kan uppvisa en större individualist än „Sven Dufva“. Hur
mången i våra dagar vågar säga: „om jag ej får med andra gå, får
jag väl ensam gå“? Och begår ej Sven Dufva subordinationsbrott,
då han ej lyder order utan — räddar armén? Jag kan ej förstå
annat än att detta är det bästa försvar man kan ge för
individualismen; ty denna afser, som nyss nämndes, ingalunda
nödvändigtvis individens fördel eller nytta, utan hans frihet att välja den
väg på hvilken han vill tjäna den eviga kärleken. Så uppfattas
saken åtminstone af individualismens två största representanter i
norden, Almqvist och Ibsen; och därför kunde äfven Runeberg,
trots alla olikheter, så högt uppskatta Almqvist. Alla de tre
nämnda författarne ha, om än på olika sätt, förstått hvad
Runeberg utsäger: „att lefva för sig själf är att vissna med sig själf“.
Den individualism som ej förstår detta är en själfviskhetens
individualism — och den skola vi väl ej odla hos ungdomen. — Hvad
åter de „rent mänskliga“ känslorna beträffar, de som förbinda
blott två individer med hvarandra, så har väl ingen framställt
dem på ett skönare sätt än just Runeberg: man tänke på
ungdomsvänskapen i „Hanna“, Hjalmars skildring af hvad kärleken
är, tacksamheten hos kalmucken i „Julqvällen“ och slutligen det
i så många variationer framställda kärleksfulla förhållandet mellan
föräldrar och barn.
Men just Runebergs individuella sätt att se lifvet och ge
uttryck åt hvad han sett kan ge anledning till klargörande af ett
nytt orsaksförhållande. Detta uppfattningssätt beror på en
lefvande växelverkan mellan hans eget individuella temperament och
de inflytelser detta under hans lefnad varit underkastadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
