Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska och magnetiska mätningar - 6. Mätningar på ferromagnetiska material - Ballistiska mätmetoder - Mätning på ellipsoid eller stavprov - Mätning på ringprov - Okmetoden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRISKA OCH MAGNETISKA MÄTNINGAR
ningen. Ju högre permeabilitet provet har
de«s större dimensionsförhållande p måste
tillgripas för att H?värdet skall bli till?
räckligt noggrant bestämt.
Ex.: För en viss stav är p = 25 och —
= 10 000, varav 0,oo4. Enl. s. 919 är
Hi=H-Nur ■ Ht = Hy—NB/
i detta fall alltså H^0,o25 Hy. Hi erhålles
alltså som differensen mellan två nära lika
stora tal. En ökning av B eller N med
1 % ger Hf=J0,oi5 Hy, dvs. 1 % fel i B
eller N ger 40 % fel i H. Är däremot
p=100 blir 0,2 Hy och 1 % fel i B
eller N ger 4 % fel i Ht.
I AEGs Eisenblech?Prüfgerät, se ATM
J 65—2, avsett för upptagande av magne?
tiseringskurvor på plåtstrimlor, mätes H
med en tätt intill provets yta placerad,
rörlig spole vars utslag är ett mått på
fältstyrkan. En viss osäkerhet ligger i
mätmetoden genom att H avtager då man
avlägsnar sig från ytan.
Vid mätning av enbart Hc är man lik»
som vid magnetometern oberoende av
provets form. Flera ballistiska och induk?
tiva metoder finnas, se Neumann, ATM V
957—1, 2 och J 66—3.
Mätning på ringprov. Provet förses med
en jämnt fördelad magnetiseringslindning
och en fluxlindning, som anslutes till den
ballistiska galvanometern. Då intet av?
magnetiserande fält finnes kan fältstyrkan
beräknas ur
där Np är antalet varv i magnetiserings?
spolen, I strömstyrkan och lm medelom?
kretsen för ringen.
Ekvationen gäller strängt endast för en
ring vars bredd kan försummas i järn*
förelse med diametern. Är detta ej fallet
varierar såväl H som B över tvärsnittet.
Detta ger fel i bestämningen av magneti?
seringskurvan, särskilt där dess krökning
Fig. 6/5. Magnetiskt ok. P magnetiserings=
spole, S spole för mätning av B.
är stor. Som praktisk regel gäller att man
bör välja
Är ringbredden större, bör uttrycket pà
s. 930 för medelomkretsen begagnas.
Okmetoden. Provet, som har formen
även stav eller en (eller flera) plåtstrimlor,
inspännes i ett »magnetiskt ok» med lågt
magnetiskt motstånd, se fig. 6/5. Man er?
håller därigenom en sluten magnetisk
krets, fri från avmagnetiserande fält, där
likväl nästan hela det magnetiska spän?
ningsfallet ligger i provet. Provet är om?
givet dels av en magnetiseringsspole, dels
av en fluxspole.
Om det magnetiska motståndet i oket
och fogarna kan försummas, beräknas H
enligt samma ekvation som för ringprov
där lm i detta fall motsvaras av längden av
provets fria del. I allmänhet är detta en
otillåten approximation. Man får för be?
räkningen av H ett uttryck
där k är en korrektionsterm, som beror
av okets och provets data (se Gumlich, s.
71). Oket kan anses ge upphov till ett
»avmagnetiserande fält», till storleken lika
med korrektionstermen.
924
INGENJÖRSHANDBOKEN I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
