Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Transport med vagnar
Fig. 14/3. Lindriven spårbana för lera.
ligen dock för sträckor om 400—600 m.
Vid massgodstransport kunna kapaciteter
om 200 ton/h uppnås. Kabelbanor ha i
Sverige särskilt stor användning vid mas*
safabriker för transport av såväl massa*
ved och massabalar som olika slag av
massgods. De användas därjämte för
transport av lera och torv vid tegelbruk
och torvtäkter. Utomlands förekomma de
ofta vid gruvor och ångkraftverk. En
olägenhet är, att de upptaga markutrym*
me och hindra andra marktransporter.
Beräkningsgrunderna äro relativt enk*
la. Kraften i draglinan eller kättingen be*
stäms av vagnarnas totala åkmotstånd (se
s. 373) samt diverse smärre motstånd vid
bärullar och brytskivor. Maskineriets ef*
fekt kan sedan beräknas, om vagnarnas
hastighet v antages till lämpligt värde. En
hög hastighet minskar visserligen anta*
let vagnar, men driftsäkerheten blir mind*
re. Vanligen är v = 0,25—0,75 m/s, alltefter
banans art och kvalitet, kopplingsappara*
ratens konstruktion m m. Vagnavståndet
beror av hastigheten och bör ej understi*
ga 15 m. Nyttiga lasten per vagn bru*
kar sällan överstiga 1000 kg vid massgods,
men vid vedtransport förekomma laster
om 5—6 ton. För övrigt hänvisas till be*
räkningsgrunder för linbanor.
Transport med maskindrivna lok
och vagnar
Vid godstransport på sträckor över 1 km,
där marken är röjd och terrängen ej är
särskilt kuperad, kunna maskindrivna lok
användas för vagnarnas framdragande.
Spårvidden brukar vara 600, 750 eller 900
mm. Vanliga loktyper äro ånglok (med
direkteldad ångpanna eller s. k. eldlösa
lok med ångackumulator), bensin* och
råoljemotordrivna lok, elektriska samt
tryckluftdrivna lok.
Ånglok äro oömma och driftsäkra, men
på grund av eldningen kräva de mera
arbetskraft. De äro dessutom relativt
tunga och fordra kraftiga spår.
Förbränningsmotordrivna lok äro lättare, fordra
mindre betjäning och äro alltid driftfär*
diga. De användas på byggnadsplatser och
vid industrier, vilkas anläggningar upptaga
stora markytor, för transport av jord,
sand, grus, sten och råmaterial. Större
enheter äro vanligen dieselmotordrivna
och bli därigenom billigare i drift.
Elektriska lok med kontaktledning förekomma
inte minst inom sågverks* och massa*
industrierna. En fördel är, att elektriska
lok vid given dragkraft kunna utföras
något lättare än andra lok och banan
därmed göras billigare. (Elektriska acku*
mulatorlok äro tunga och dyra och an*
vändas sällan.) Tryckluftsdrivna lok äro
liksom ånglok synnerligen oömma och
driftsäkra. De användas mest vid gruvor,
i synnerhet under jord, där de ofta äro
de enda tillåtna, och tunnelbyggen o. d.,
där luften ej får förorenas och där eld*
faran måste reduceras till ett minimum.
Trycket i luftbehållaren uppgår till 50—
150 at ö, för att den magasinerade energin
skall bli tillräckligt stor och medgiva långa
och tunga transporter. Maskinens arbets*
tryck är 6—7 at ö vid lågtryckslok och
20—25 at ö vid högtryckslok. De förra
äro tunga och skrymmande, de senare
lättare men dyrare.
Lokvikten vid banor av detta slag upp*
går till 2—15 ton och lokets effekt till
5—50 hk. Maximala dragkraften bestäm*
MASKINTEKNIK
:377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
