Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Transmissionsledningar
Karakteristiskt för särskilt de högre fre-
kvenserna inom detta område är, att sig-
nalerna äro starka fram till horisonten.
sett från sändarantennen men att de här-
efter försvagas mer eller mindre snabbt·
Vid högre frekvenser börja radiovågor-
na i fortplantningshänseende att mer och
mer likna ljusvågor. Denna likhet är
dock långt ifrån fullständig, och det har
visat sig, att fortplantningsvägarna vid
dessa frekvenser bli starkt beroende av
meteorologiska förhållanden. Normalt fö-
rekomma på kanske ett eller ett par hundra
meters höjd starkt brytande skikt, vilket
gör att radiovågorna gå fram mellan dessa
och jordytan analogt med vad fallet är
med vågor av frekvenser under 150 kst,
fast det här rör sig om olika storleksord-
ningar av skikthöjder etc. Om frekvensen
understiger ett visst värde, i vissa fall kan-
ske 50 Mst i andra fall kanske 2000
Mst, bli dessa skikt ej längre effektiva
utan radiovågorna gå tvärs igenom dem.
Ofta förekommer, att jordytan ej fungerar
som det undre skiktet utan att detta också
utgöres av ett liknande skikt som det övre.
Den uppträdande skiktbildningen förkla-
rar, varför även radiovågor av mycket
höga frekvenser kunna, om också ej sär-
skilt tillförlitligt, överföras till platser, som
ligga långt bortom horisonten.
Praktislca synpunkter beträffande
radiovågornas polarisation
Vid lägre frekvenser, där det ju i regel
gäller markvågsförbindelser, arbetar man
alltid med vertikal polarisation. Orsaken
härtill är, att vid horisontell polarisation
fältstyrkan vid mottagarantennen skulle bli
mycket ringa, såvida antennen ej befinner
sig på avsevärd höjd över marken·
Vid frekvenser över ca 3 Mst, när för-
bindelsen äger rum via rymdvågor, varvid
man har att räkna med vridningar av po-
larisationsplanet, förekommer såväl ho-
risontell som vertikal polarisation på sän-
Il: 46 FJT
darsidan. Vid högre frekvenser inom
kortvågsbandet föredrar man dock i all-
mänhet horisontell polarisation, ehuru
även vertikal polarisation förekommer. Vid
horisontell polarisation erhålles nämligen,
såsom framhållits i avsnittet Teleteknisk
teori, effektivare spegling i marken, vilket
är av stor betydelse, när det gäller att byg-
ga en förstklassig antennanläggning. Vid
sändning på frekvenser över 30 Mst (di-
rektvågsförbindelse) förekommer både ho-
risontell och vertikal polarisation. lbland
är det ena, ibland det andra att föredraga.
Då till skillnad från överföring via rymd-
våg (3—30 Mst) här ingen nämnvärd
vridning av polarisationsplanet äger rum,
måste man tillse, att sändar- och motta-
garantennerna äro polariserade på samma
sätt.
Kap. 2. Transmissionsledningar
Allmänt
Principiellt föreligger ingen skillnad mel-
lan de transmissionsledningar som använ-
das inom telefontekniken och de som an-
vändas för radioändamål.
Inom telefontekniken söker man alltid
undvika stående vågor på ledningarna, vil-
ket vanligen, men långt ifrån alltid är fal-
let beträffande radioledningar. Ofta använ-
der man i stället ledningar med stående
vågor för att åstadkomma impedanstrans-
formationer eller vågfilter eller för att på
ett enkelt sätt anordna reaktanser med
höga Q-värden.
sålunda förhåller sig en transmissions-
ledning med en längd av 1X4 våglängd och
kortsluten i bortre ändan som en parallell-
resonanskrets med stort Q-värde. Dylika
anordningar användas även vid mycket
höga frekvenser. men härvid (över 200
Mst) föredrar man i allmänhet såsom
tankkretsar etc. koaxialledningar framför
öppna ledningar med hänsyn till den rela-
tivt starka strålningen från de senare.
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
