Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Undergrund
A. Berggrund
B. Jordarter av bergartsmaterial
1. Jordarter av osorterat material1
Pinnmo
2. Jordarter av sorterat material
Grus (åsgrus eller älvgrus)
Sand
Mo
Mjäla
Lera
C. Jordarter av växt» och djurarter
Gyttja och dy
Torv
Avgörande för klassificeringen är det i
jordarten ingående dominerande materia»
lets kornstorlek. Gränserna (enl. Ätter»
berg) äro:
Benämning Kornstorlek i mm
Grus ........................................20—2
Sand ........................................2—0,2
Mo ............................................0,2—0,02
Mjäla ...................................0,02—0,oo2
Lera ..........................................<0,oo2
Under begreppet pinnmo brukar man
sammanfatta alla moränavlagringar, ofta
hårt packade och sammankittade, olikfor»
made och vanligen innehållande material
av alla kornstorlekar, uppblandade med
stenar och större block.
Övergångsformer mellan de olika jord»
artsslagen förekomma givetvis och man
talar sålunda om sandblandad lera, ler»
blandad sand, moig eller grusig sand osv.
Berggrund
Den bästa byggnadsgrunden är urber»
get, vare sig detta består av granit^ gra»
nitgnejs eller mera skiffrig gnejs. Även
andra bergarter förekomma, men de ha
här i landet endast ringa utbredning,
(kalksten, vissa skiffearter och sandsten).
Den tillåtna medeltryckpåkänningen håller
sig för urbergsarter mellan 30 och 80
kgf/cm2 och går för lösare bergarter ned
till 10 kgf/cm2. Av praktiska skäl göras
grundmurar i regel så tjocka, att dessa
värden ej överskridas även om någon sär»
skilt utbildad fot ej göres. Vid hårt be»
lastade pelare kan ansträngningen ibland
uppgå till sådana värden, att hänsyn måste
iagas till tryckförddiungen åtminstone vid
de lösare bergarterna.
Vid grundläggning på berg måste hän»
syn tagas till sådana lokala sprick» och
krosszoner, som kunna förefinnas även i
de fastaste bergarterna. Ävenså förekom»
ma vittrade och lösa ytskikt, vilka i all»
mänhet måste avlägsnas. Försiktighet bör
iakttagas beträffande ev. förekommande
vattenförande sprickor, vilka kunna åstad»
komma urlakningar och isbildningar. Nog»
granna undersökningar böra vidtagas för
att konstatera att verkligt berg är för han»
den och icke exempelvis ett stort flytt»
block, vilande på lös lera. Sluttande berg
kan ibland, speciellt vid pålgrundläggning,
innebära fara för på detsamma uppbyggd
grund, varför särskilda försiktighetsmått
härvid måste vidtagas (specialutformade
pålskor o. dyl.). Ofta måste pallspräng»
ning tillgripas så att horisontella byggytor
erhållas vid plattgrundläggning.
Pinnmo, grus, sand och mo
Dessa jordarter ha uppkommit såsom
avlagringar från vattendrag, dels is och
smältvattensälvar, dels andra vattendrag
och sjöar. På grund av bildningssättet kan
mäktigheten av lagren variera högst vä»
sentligt och även konstorlekarna hos
materialet, beroende på vattenhastigheten
vid lagringstillfället. Som allmän regel
gäller för bedömningen av materialets
lämplighet ur grundläggningssynpunkt, att
ju grövre material det innehåller, ju bättre
är det. Vidare bör det vara så skarpkantigt
som möjligt och innehålla varierande
kornstorlekar.
I åsgrusavlagringar kunna ibland grund»
vattenströmmar förekomma, vilka, speciellt
vid grundläggning på större djup, kunna
BYGGNADSTEKNIK
10 67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
