Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sand- och stenmaterial. Vatten
Glimmerrikt eller skiffrigt stenmaterial
är ej lämpligt, ej heller lerskiffer eller kalk»
sten, vilka senare kunna angripas och
upplösas av vatten.
Ballastmaterialets specifika vikt bör vara
hög (ej lägre än 2,eo, varemot i regel sva»
rar hög hållfasthet.
Renhet
Skadliga föroreningar i betongmateria»
let utgöras huvudsakligen av humussyror,
organiska föroreningar, som tillsammans
med en del oorganiska ämnen såsom
järnoxidhydrat (rost), kiselsyra och alu»
miniumhydrat bilda mörka hinnor å kor»
nen eller brunt stoft.
Förekomst av humus försenar beton»
gens bindning och sänker hållfastheten.
Om humushaltig sand användes, kan det
dröja flera dagar, innan betongen börjar
binda. Redan en humusmängd av 0,04 °/o
av sandens vikt inverkar skadligt på håll»
fastheten.
Förekomsten av skadliga föroreningar
i form av humus i betongmaterialet på»
visas på följande sätt:
200 g sand fylles i en ren glasflaska av
färglöst glas med ca 6 cm diameter. 100
cm3 3 °/o»tig natriumhydratlösning påfyl»
les, varefter flackan korkas och innehål»
let väl omskakas. Efter ett dygn bedömes
halten av skadliga föroreningar utan för»
nyad omskakning med ledning av färgen
hos den klara vätskan över sandlagret,
varvid flaskan hålles mot dagljuset.
Graden av skadliga föroreningar bedö»
mes sålunda:
1.Vätskan ofärgad eller ljusgul: provet
är praktiskt taget fritt från skadliga för»
oreningar.
2.Vätskan gul eller ljust rödbrun: provet
innehåller ej så stor mängd organiska
föroreningar, att de i avsevärd grad in»
verka skadligt på betong.
3. Vätskan mörkt brunröd eller svartbrun:
provet innehåller en avsevärd mängd
organiska föroreningar, vilka kunna
skadligt inverka på betong.
För bedömning av humushalten hos
sten användes samma metod men med 5
gånger så stora materialmängder.
Om ballasten är kalkhaltig, har det an»
setts, att natronlutprovet ej är tillförlitligt.
Emellertid ha nyare rön visat, att humus
i kalkhaltig sand är ofarlig för betong,
om den är så hårt bunden vid kalksten,
att den ej ger avfärgning vid natronlut»
provet. Alltså kan även kalkhaltig sand
provas. (Om sanden är kalkhaltig, uppstår
fräsning vid tillsats av saltsyra på grund
av att kolsyra utvecklas.)
Förekomsten av humus kan även alltid
undersökas genom bindetidsprov, varvid 2
cementbrukskakor i blandning 1: 3 utläg»
gas på en glasplatta. Den ena kakan till»
verkas med den sand, som skall provas,
den andra med ren granitsand. Om båda
kakorna hårdna på samma tid, är humus»
halten så låg att den ej skadligt inverkar
på betong.
I tveksamma fall och särskilt då det är
svårt skaffa annat lämpligt material, bör
det avsedda materialet undersökas genom
hållfasthetsprovning.
Sand kan ofta innehålla lera och siam.
En måttlig ler» och slamhalt inverkar ej
skadligt på betongen. Tvärtom ökar den
betongens smidighet och arbetbarhet.
Om lera förekommer som beläggning
på sand» och stenkornen är den skadlig,
enär den hindrar cementlimmets (cement
och vatten) vidhäftning vid kornen. Ler»
klumpar i sanden är skadligt.
Vid större halt av lera och siam, som kan
anses skadlig, kan sanden tvättas med vatten.
Om en okulär besiktning av sand eller
grus ger anledning att misstänka, att en
större halt av siam och lera förefinnes,
bör särskild undersökning utföras. Enk»
last utföres denna undersökning så, att
sand fylles i ett mätglas samt omskakas
med tillräcklig mängd vatten. Därefter får
BYGGNADSTEKNIK
1111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
