Litteraturens inre utveckling under det nittonde århundradet / 2 (1924) Author: Just Bing Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Den nya inspirationen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundkänsla, ur vilken poesien spirar fram. Och vill man giva denna
revolution ett bestämt namn, så vet jag intet bättre än det ofta
missbrukade och i hög grad tänjbara begreppet romantik. Hos Martin
är inspirationen romantisk, hos Fragonard icke-romantisk.

Denna nya inspiration kommer emellertid till synes långt före år
1800. Särskilt vad Tyskland beträffar, kan man där skönja den ända
till långt tillbaka på 1700-talet. Och när den unge Goethe vandrar
framåt vägen och sjunger sin »Wanderers Sturmlied» ut mot ovädret
utan att vara medveten om vad orden i själva verket betyda, då äro
vi helt och fullt inne i den nya inspirationens epok. Det nittonde
århundradets poesi börjar med Goethe.
Ja, mot slutet av århundradet
förkunnade de mest uppburna diktarna
inom den romantiska skolan, att
konststämningen både hos den
givande och hos den mottagande skulle
vara religiös. Konsthallarna skulle
bliva tempel, och varje god bok vore
i sig själv en bibel.

Wordsworth.

I England hade poesien kommit
från skog och mark, från ungmörnas
strålande ögon och röda kinder hade
den kommit till Robert Burns. Men
denne naturdiktare hade ej något
poetiskt program. Han var nöjd,
blott hans sånger slogo an på den
stora allmänheten och gåvo honom
mynt i pungen. Den egentliga och
fullt medvetna övergången inom den engelska poesien från papper
till natur och liv, från sirlighet till naturlighet, ägde rum det år —
det var 1797 — då Wordsworth och Coleridge vandrade vid varandras
sida utmed sjöarna i Somersetshire och drömde och talade om en ny
diktning. Förut hade man sett det poetiska i beskrivningen av ett
föremål; nu gjorde dessa män gällande, att det poetiska låg i
uppfattningen av föremålet. Vore uppfattningen besjälad av poesi, funnes
intet behov av några utsmyckningar i skildringen. Ja, det avgörande
för poesien låge ej ens i själva ämnet. Även det enklaste och mest
okonstlade ämne bleve poetiskt, blott det vore poetiskt uppfattat.
De båda diktarna hade den känslan, att den poetiska skönheten är —
för att använda en teknisk terminologi — icke statisk, utan dynamisk.

Och detta gäller icke blott den skrivna poesien, utan det nittonde
århundradets hela konstnärliga uppfattning. Målarkonsten överger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>