Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Korsaren och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSAREN OCH HANS EFTERFÖI.JARE.
lek kastas på honom? Han kan ej annat än svara henne, svara henne
lugnt och ridderligt, att han icke tror på kärleken; och därmed släcker
han kärleksglorian över hennes liv. Kan han väl rå för att hans
svärmare till vän, Lenski, tar hans hyllning åt vännens tillbedda, Olga,
så högtidligt, att det blir duell av, och att Lenski faller för hans kula?
Duell och död för en kotiljongs skulli Det är livets tragikomedi,
det är ödets ironiskt bittra lek! Ryssarnas barnatro på ödet såsom
någonting, som det ej står i människans makt att avvända, sätter
här sin prägel på karaktärerna.
Men i »Eugen Onegin» är Puschkin icke bara byronian. Han har ett
alltför vekt ryskt gemyt för att förlägga sina sympatier uteslutande
på den byronska sidan. Med ett leende av ömhet ser han på den
blåögde Lenskis svärmeri, och när dennes hjärta träffats av Onegins
kula, håller han över honom ett griftetal, fyllt av beundran för
ungdomens hänförelse och ljusa illusioner. Men framför allt är det hans
hjältinna Tatjana som fångat hans sinnen. Han har försökt att i
henne teckna idealet av en ung rysk flicka. Han låter henne dela det
ryska folkets tro på järtecken, och Tatjanas tröst är, att hennes amma
berättar henne sagor om förtrollade prinsar; hon drömmer om natten,
att hon är förföljd av isbjörnar.
Men för en europeisk läsare äro både Tatjana och Lenskis svärmeri
för en sjuttonårig skönhet någonting alltför barnsligt för att väcka
något större intresse. Puschkins försök att göra det hela nationellt
når icke längre än till den yttre apparaten. Hans naturskildringar
och genrebilder kunna nog anses väl träffade, och hans
verklighetssinne i förening med hans kärlek till sitt lands seder och bruk har väl
förmått åstadkomma mången täck och njutbar detalj, men Byrons
trots var inkommensurabelt med både den ryska ödestron och det
veka, svärmiska ryska gemytet. Därför är »Eugen Onegin» trots all
den talang, som röjer sig i detta verk, en bok utan karaktär, en bok,
skriven av en byronian, som håller på att desertera från den
byronska fanan. Och varken det myckna ordandet om ödet eller ammsagor,
varken Petersburgs restauranger och baletter eller Moskvas kupoler
och torn, varken julbesök på herrgårdar eller vinterbilder med
slädfärder förmå giva oss det Ryssland, som sedan blivit stort för oss;
det är och förblir blott och bart Ryssland, men utan dess djupa
mystik, och därför är »Eugen Onegin» trots diktarens däri nedlagda
talang ett misslyckat nationaliseringsförsök, om ock detta arbete har
sin betydelse såsom förebud.
Men så får Ryssland i gengäld en diktare av stål i Lermontov. Han
hyser intet förbarmande med de blödsinta och svärmiska. Samma
motiv, som hos Puschkin först leder till den blåögde Lenskis svärmeri
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
