Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Korsaren och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSAREN OCH HANS EFTERFÖLJARE.
för Olga och sedan till den tragiska duellen, möter oss hos Lermontov
i form av en mästerlig karikatyr, den odödlige Gruschnitski. Denne
i övrigt hygglige karl gör sig genom smålögner bara litet mera
romantisk än han i själva verket är; han formligen syltar in sig i sin
förälskelse — naturligtvis i en liten furstinna — dåras av sina egna
fraser och smälter bort i ädla känslor, om vilkas förhandenvaro inom
honom själv han är fullt och fast övertygad. Den tämligen
vardagliga dosis av lögnaktighet, lumpenhet och feghet, som blivit honom
beskärd, går troget hand i hand
med hans svärmeri, samtidigt
som båda dessa moment i skön
förening driva honom att umgås
med planer på att mörda en
vän från tidigare år. Då skjuter
Petschorin ned honom utan
förbarmande.
Denne Lermontovs
Petschorin är den mest genuine av alla
korsarens ättlingar hela Europa
runt. Hans liv är ett segerrus.
Han vet, att han verkar
bedårarnde, han vet, att de kvinnor,
som hata honom i dag, komma
att i morgon älska honom över
alla gränser. Han står där kall,
och hans köld kommer dem
att glöda. Han injagar fruktan
hos dem och etsar sig på detta
LERMONTOV. sätt till den grad in i deras
tankar och deras fantasier, att
de icke förmå släppa honom. Men hos honom är det endast ett behov
av att göra erövringar.
»Det ligger» — säger han själv — »en oändlig njutning i
medvetandet om att äga herraväldet över en ung själ, som just kommit till
utveckling. Det är som blomman, då den för första gången öppnar
sin doftande kalk för solens strålar. Men i detta ögonblick bör den också
plockas, och när man så har inandats dess ljuvliga sötma, kan man
kasta den ifrån sig. Jag känner ett omättligt begär efter att uppsluka
allt, som möter mig på min väg, och andras lidelser och fröjder äro
den näring, som håller min själ uppe. Behovet av att härska är
starkare hos mig än någonsin förr. Gives det väl något medvetande, över
vilket man kan vara mera stolt än det, att man är källan till andras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
