Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Naturlyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLYRIK.
av sin egen ro och fasthet. När dess timme slår, får det böja sitt huvud
för den allhärjande lavaströmmen. Men dessförinnan vill det icke
vare sig krypa i stoftet och bedja sin blivande förgörare om nåd eller
i fräckt övermod söka nå stjärnorna.
Alfred de Vigny hatar naturen, men den gamle, till döds sårade
vargen har hans sympati. När kulan träffat honom, slickar han bort
blodet från sin nos, men bekymrar sig icke om att utforska, på vad
sätt han fått banesåret, och dör utan att uppgiva något nödtjut. Han
lär människan, att det är lika fegt att tjuta och att bedja. Bär
ståndaktigt den börda, livet lagt på dina skuldror, den långa, tunga vägen,
lid och dö utan ett ordl
För dessa pessimister är naturen människans fiende, och orsaken
till att de hata naturen är egendomligt nog densamma som kommer
optimisten att älska och tillbedja den: dess evighet och
oföränderlighet. Människan bär — säger Leopardi — icke själv skulden för sina
olyckor, utan skulden ligger hos den, vilken födde människorna till
världen såsom moder och älskade dem som styvmoder. Där är den
som man bör kalla fiende! Mot henne är människosamfundet stiftat,
sådant som det ursprungligen var: ett allas förbund till ömsesidig
hjälp i de faror, som hota under den gemensamma kampen.
Naturen grönskar evigt; den känner icke människan, ej de
tidsåldrar mänskligheten kallar forntid, den känner ej följden av släkte
på släkte. Riken störta samman, folk och språk gå under — naturen
ser intet. Hur — heter det hos en av dessa pessimister — kan du,
o, natur hava hjärta att röva vännen bort från en vän, brodern från
en broder, barnet från dess far, en älskad från den älskande? Hur kan
du hava hjärta att vålla en sådan smärta som att en dödlig människa
måste överleva en annan dödlig, som hon älskar? I sitt görande
och låtande bekymrar sig naturen om helt andra saker än människans
lycka och olycka.
Vigny låter till människan denna förkunnelse utgå från naturen:
Man kallar mig moder, och jag är en grav; min vinter tager edra döda
såsom offer, min vår aktar ej uppå eder tillbedjan. För eder var jag
skön; efter eder vandrar jag min väg i evig klarhet. I stället för att
ägna den oförgängliga naturen sin beundran utbrister han:
Jag har sagt mina ögon, som hon annars bedårar:
Giv åt annat eder blick, giv åt annat edra tårarl
Älska det, som försvinner och ej kommer igen!
Men Leopardi och Vigny hata naturen, därför att de hata livet i
hela dess omfattning. Naturpessimismen är endast ett utslag av de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
