Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Victor Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR HUGO.
fläckar, flodöarna, från vilka tonar den hemska klangen av
sköldpaddans dödsrop under krokodilens tänder. Där skådar man öknens
sandhav, samum och flygsand, varest här och där en karavan »inglar
sig fram som en spräcklig orm». Där möter man grekerna, deras
frihetskamp och hjältemod, deras elände och deras trots.
I skildringen av grekerna blossar Hugos frihetsentusiasm upp i
full låga. Men det är dock hos deras motståndare, turkarna, som hans
fantasihunger får sitt verkliga lystmäte. Här rör han sig i de käcka
rövarnas land, där turkmarschen brusar från janitscharorkesterns
horn och trummor; där skådar han paschans sorg över sin nubiska
tigers död; favoritsultaninnan, som ständigt kräver avrättningar i
vederlag för sina ömma ögonkast och koketta solfjädersmanövrer;
den lata turkinnan, som ligger i sin hängmatta och drömmer, att hon
äger en seralj med marmorbassänger och tronstolar med gripar av
guld, att hon låter släpet på sin sidenkjol svepa hän över golv av
kostbara stenar, där hon makligt skrider fram med rubinprydda tofflor
på sina fötter.
Alla fantastiska moment i turktillvaron äro med i skildringen,
och verkligheten insvepes i en slöja av romantik. I stormen förkunnas
dschinnernas (andarnas) tåg genom rymden. Versrytmen ökas, i
samma mån som stormen närmar sig, och minskas, allteftersom den åter
drager bort. Här givas uttryck åt aningar, fruktan, spänd förväntan,
till dess ovädret bryter lös över den i dåsig dvala försänkta staden,
rasar med ett diaboliskt larm för att till sist hastigt försvinna, varefter
bilden av stadens sorglösa ro åter tecknas med sprött klingande strofer.
Vid sidan av Orienten kom även Spanien att spela rollen av ett
romantiskt land, där hat och älskog flammade. »Spanien är ännu
österland», sade Hugo.
Men i slutet av diktsamlingen finner man en gestalt, som tränger
sig framför alla andra. Hugos åtrå efter intensitet koncentrerade sig
nu kring den, i vilkens person allt levande liv i Frankrike funnit sin
medelpunkt. Alltid han! Överallt han! Napoleont! Kampens poesil
Ärans poesil Han hyllar Bunaberdi, frankernas sultan. »Jag är fri
och arab, jag äger ej en vitten. Men blott jag ropar Allah, flyger min
gode stridshäst åstad. Under sina ögonlock har han två glödande kol.»
Begäret efter intensitet kommer till synes även i versform
och stil såväl i nu ifrågavarande som i senare följande
diktsamlingar. Hugo bibehöll den gamla alexandrinska versen; men när han,
liv-framtrollaren, rörde vid strängaspelet, blev det icke samma gamle
stelbente markis som förr. Satserna löpte fritt i versen, rytmen blev
lika skiftande och böljande som det ord, som levde och andades däri.
Rimmet, som tidigare i all anspråkslöshet hållit sig i bakgrunden,
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
