Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Victor Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR HUGO.
framträdde nu med kraftig klang, och djärva voro de ord, som nu
ljödo. Förut hade de poetiskt brukbara orden varit ett slags språkets
hertigar och grevar. Men nu kom Hugo och »satte den röda mössan
på det gamla lexikonet». Han lärde den franska poesien att tala rent ut.
Till den ’»långa guldfrukt» sa’ jag: du är bara ett päron.
Det kraftigaste uttrycket för den ifrågavarande intensitetsåtrån
finner man dock i Hugos ungdomsdramer. Här framträdde Hugo
som segrare över de löjliga överdrifter i fråga om yttre finhet och
sirlignhet, som ända sedan Ludvig XIV:s tidsålder behärskat det
franska dramat, liksom också över de stela klassiska reglerna i fråga
om enhetlighet i avseende på tid och plats. När Shakspeares »Othello»
överflyttades till franska, måste översättaren utbyta den näsduk,
som Othello givit Desdemona, mot en ring. Det gick alldeles icke an
att hysa den föreställningen, att tragediens hjälte och hjältinna
skulle behöva snyta sig om näsan. Och slag i slag följde
senatssammanträden och sammansvärjningar mot senaten i samma »tragiska
förhall»; för att nu icke tala om att alla de uppträdande måste vara
furstliga personer.
Hugo blev nu ledaren för hela den flock av romantiker, som
deltogo i den av honom började striden. Han gjorde kurtisanen Marion
Delorme, hovnarren Triboulet och lakejen Ruy Blas till
huvudpersoner i sina dramer. Han satte — såsom Poul Levin anmärker — den
röda mössan icke blott på det franska lexikonet, utan även på den
franska teatern. Han hävdade fantasiens rätt att flytta från den ena
platsen till den andra. »Karl I och Ludvig XVI kunna icke avrättas
annorstädes än på de undanskymda platser, från vilka man kan se
Whitehall och Tuilerierna, alldeles som om deras schavotter vore
pendanger till deras palats.» Han hävdade vidare diktarens rätt att
säga allt. »Domaren kan säga: Må han dö — och låtom oss nu gå hem
och äta frukostl» Ty — fortsätter Hugo — »allt vad som finnes i
naturen, det finnes också i konsten».
Detta var den basunstöt som kom den gamla dramatiska
konstlärans sjudubbla murar att falla. Den gamla tragedien var död;
Hugos romantiska drama var skapat. Detta krävde att få se det »groteska»
vid sidan av det »sublima». Ja, Hugos trängtan efter motsägelsernas
lek i levande liv kom honom till och med att uttala den berömda
paradoxen: Le beau — c’est le laid (det sköna är — det vederstyggliga).
Begreppet drama fattade Victor Hugo på sitt eget sätt. Dramat
ville han ställa upp såsom en motsats till tragedien. I hans stridsskrift,
förordet till » Cromwell», heter det:
re.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
