Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Victor Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR HUGO.
i hans natur, som heter Victor, människoåskådningen däremot det,
som heter Marie.
Men det är icke blott människouppfattningen som denna
motsättningarnas intensitet omdanat, utan det väsentliga hos densammaär,
att den skapat en ny tragisk situation och en ny tragisk stämning.
Det är ej någon tragediscen som utspelas, när Spaniens minister i
egenskap av lakej måste taga upp näsduken åt Don Sallust, och ej
heller, när Didier står tillintetgjord inför den skrattande markis de
Saverny, därför att han är svartsjuk på — Marion Delorme. Detta och
dylikt likna mera scener i den gamla komedien. Men varför väcker det
ej vårt löje? Varför känna vi oss i stället beklämda inför en dylik
konfrontation? Jo, därför att vi se och förnimma, att det är det
ideella hos dessa människor som är det sanna. Därför griper oss det
grymma i situationen ända ned i hjärtrötterna. Denna konst att skapa
ohyggliga stämningar, att hos åskådaren framkalla pina, beklämning,
ångest — den konsten har det nittonde århundradets dramatiska
litteratur alltifrån Hugos dagar utövat med sant mästerskap. Tänk
blott på Ibsens dramer!
En svaghet i Victor Hugos människoskildring ligger däri, att han
alltför lågt värdesätter det inflytande som verkligheten utövar. Ja,
man kan rent av säga, att han anser detta inflytande vara lika med
plus minus noll. Den omständigheten, att Marion Delorme och
Triboulet fört ett utsvävande liv, har ingen som helst inverkan på
renheten av den kärlek, som den förra hyser till Didier och den senare
till sin dotter. Ett motsatt förhållande har med skräckinjagande
tydlighet påvisats av Musset i »Lorenzaccio». Såsom ung svor Lorenzo
de’ Medici att rädda sitt fädernesland och dräpa tyrannen Alexander,
hans egen frände. Och för att invagga denne i säkerhet har han gjort
sig till deltagare i hans utsvävningar, ja, han är till och med den som
upphetsar sin frände till dylika. Från att hava varit Lorenzo har han
blivit Lorenzaccio. Men detta liv har gjort honom gammal; han har
förlorat sin tro på människorna och på fosterlandet. Ehuru de
faktiska förhållandena komma honom att vrida sig i kval, måste han dock
se sanningen i ögonen, och sanningen är, att han själv blivit fördärvad
och att hela Florens är uselt och icke kan räddas.
Med fog kan man med Filippo Strozzi spörja, varför han under
sådana förhållanden vill dräpa hertigen, men på denna fråga ger
Lorenzaccio ett svar, som tränger till märg och ben:
»Om jag nu endast är en skugga av mig själv, vill du då, att jag
skall sönderslita det enda band, som förenar mitt nuvarande hjärta
med någon fiber av det hjärta, som fordom var mitt? Tänker du ej
på att detta mord är allt vad som ännu återstår av min dygd? Eller
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
