Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Verklighetsdiktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. VERKLIGHETSDIKTARE.
som människorna bedömas här i världen, och så är det även i den värld,
som Balzacs romaner skapat.
Men Balzac har gjort mer än så. Han har sett, att olika sociala
förhållanden alstra olika människotyper, motsvarande de olika
arterna inom naturvetenskapen. Prästen, journalisten, officern,
affärsmannen, författaren — alla dessa leva, bo och tänka var och en på
sitt särskilda vis, var och en av dem har sin egen smak, sin egen
idékrets. Balzac ser också, att livet i sin helhet formar sig efter vissa
lagar. Han är ivrigt upptagen med att efterforska lagarna för varje
särskild levnadsställning, och han generar sig icke för att mitt i en
roman plåga sin läsare med långa avhandlingar i detta ämne. Han vill
vara »docteur ès sciences sociales», och han blir rätt besvärlig med all
sin vetenskaplighet.
Å ena sidan är intresset för det lagbundna, för det helas
sammanhang av natur att draga uppmärksamheten bort från det romantiska,
från det stora jaget såsom ett ämne för sig. Men å andra sidan bidrager
det också till att öka densamma. Den visar lidelsen såsom makt; vi
få se, hur den nedbryter alla de skrankor, som de sociala
omgivningarna vilja ställa i vägen för densamma; vi få se, hur den sliter sönder
alla samhällsband. Vi kunna mäta dess styrka efter dess härjningar,
i samma mån som dessa steg för steg breda ut sig. Och Balzac låter
ständigt passionen löpa linan ut, hans roman blir ofta — och när den
når som högst — en skildring av passionen såsom en oemotståndlig
naturmakt.
»Dessa människor» — säger Vautrin i ’Pappa Goriot’ — »hava fått
en idé, och den släppa de ej. De känna törst efter ett särskilt slags
vatten, ofta bara träskvatten. För att få dricka det vattnet skulle de
kunna sälja hustru och barn, ja, sin egen själ åt djävulen.»
Lidelsen är besatthet; Balzacs stora karaktärer äro monomaner;
de gå sin väg rakt över alla hinder, med brutalt åsidosättande av
alla hänsyn, alla känslor, som skulle kunna verka återhållande på
dem, och de sluta icke, förrän de krossat eller dödat sitt byte.
Passionen må vara stor eller usel, ädel eller avskyvärd — lika obevekligt
verkar den dock som drivande kraft. En Filip Brideaus brutala
egoism, en Balthasar Claës’ uppfinnarvanvett, en Goriots faderskärlek,
en Grandets penninghunger — alla äro de lika mäktiga, lika
oemotståndliga, alla äro de lika skoningslösa både mot sina offer och mot
sina offers offer.
Men ur denna kamp mellan krafterna och ur dessa krafters
mångskiftande och av många lagar reglerade samverkan växer det upp en
ny romantik. Är Balzac en av det nittonde århundradets mest
verklighetsälskande författare, så är han emellertid tillika en av dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
