Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Verklighetsdiktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERKLIGHETSDIKTARE.
Och dock är Mathilde kvinnan i hans liv. Ty vad det här gäller
är icke lyckan, det är energiens utveckling. De båda unga utmana
varandras energi, och därför äro de i kraft av livskampens lag bundna
vid varandra.
* * *
Man ser sålunda, hurusom dessa författare, Balzac och Stendhal,
leda oss ut ur romantiken dels genom sitt intresse för massorna, för
tingen, för sammanhanget i det hela, för samhället och för de lagar,
som härska i dettas rörelser, dels därigenom att de uppfatta föremålen
för sin skildring som observationsobjekt och icke som ideal.
Människoskildringen närmar sig vetenskapens gräns. Med Balzac och
Stendhal befinna vi oss vid övergången till naturalismen, som är
genomträngd av Lamarcks, Geoffroy S:t-Hilaires och Darwins idéer. Taine,
naturalismens store kritiker, ville göra sin litteraturhistoria och sin
historia till naturvetenskap, och Flaubert giver i »Den helige
Antonius’ frestelse» uttryck åt förhållandet mellan konst och vetenskap
i sin allegori om sfinxen och chimäran.
Chimäran galopperar genom labyrintens gångar, flyger ut över
havet och biter sig fast i de seglande skyarna. Sfinxen ligger orörlig
och ritar med sina klor alfabet i sanden, räknar och tänker. Och allt
under det att havet välver sig, sädesfälten bölja, karavaner draga
förbi och städer störta samman, stirrar han med sin fasta blick ut
mot horisonten.
Nu ropar han:
»O fantasi, lyft mig på dina vingar bort ur min ledsamma
enformighetl»
Och chimäran svarar:
»Du okände! Jag är förälskad i dina ögon! Som en brunstig hyena
kretsar jag omkring dig! O, famna mig, befrukta migl»
Sfinxen reser sig.
Men chimäran flyr av skräck och ångest för att komma under hans
stenmassor.
»Omöjligt!» suckar sfinxen och sjunker ned i den djupa sanden.
Men naturalismen är dock dotter av romantiken. Dess förkärlek
för lidelsens hänsynslösa herravälde är ett arv efter korsaren; dess
mass-skildring och dess intresse för tingen härstamma från Hugo och
Balzac (Jag är född vid Hugos och Balzacs sammanflöde, klagar
Sandoz [d. v. s. Zola] i »L’ Oeuvre»). Och när allt kommer omkring,
är den helt visst ett farfarsarv från Walter Scott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
