Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Romantikens ideal och livets verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTIKENS IDEAL OCH LIVETS VERKLIGHET.
steget att gifta sig med den sjuttonåriga Fernande, och han vet, att
hans kärlek till henne är stark och djup. Han utvecklar för henne alla
sina tvivel och förbehåll och visar henne den yttersta hänsynsfullhet.
Fernande svarar honom med att utfråga honom om hans tidigare
kärleksförhållanden, och hon känner sig icke riktigt lycklig mer än
en enda gång, och det är, då han blir häftig och uppbrusande mot
henne. För övrigt äro de bara melankoliska, och det är halvt om
halvt en kapitulation från Jacques’ sida, när han tar Fernandes väninna
Silvia i huset. Och så kommer
den unge okände sångaren
under balkongen. Det är
Silvia han älskar, men för att
tala med Fernande om detta
uppgör han med henne om ett
hemligt möte. Och så mötas
hennes sjutton år och hans
tjugo. Det blir
oemotståndligt. Jacques tar
konsekvenserna som en riddersman utan
fruktan och utan tadel, du-
ellerar för henne och söker
döden uppe bland bergen.
Resignera — det kan
stoikern. Men det finnes en lag
som bjuder, att när man står
inför det levande livet, skall
man lämna sitt
»elfenbenstorn». »Greif zu ins frische
Menschenleben1» Låt dina
känslor strömma och ditt blod
rinna utan att hejda dem! Trots all lidandets gloire komma herrar stoiker
till korta inför verkligheten, därför att de icke äro fullt mänskliga.
För svärmaren går det emellertid värre.
I »André» har romantiken helt och hållet gått ur stoikern, som nu
förvandlats till den hurtige, sorglöse Joseph, som tar livet sådant det
är, men för övrigt alltigenom är en hederlig karl. André själv däremot,
svärmaren, är alltigenom romantisk. Han, adelsmannen, närer den
blygaste kärlek till den unga arbeterskan, talar med henne om blommor
och stjärnor, men vågar ej med ett ord röja sina känslor, och när en
väninna till sist lyckas pressa fram en förklaring, kysser han sin
älskade — på håret. Och såsom hederlig karl gifter han sig med henne,
om ock i hemlighet.
GEORGE SAND.
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
