Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Öde och nemesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDE OCH NEMESIS.
det hela synes vara över, när hon kommer hem, så har dock viljan till
livet lågat upp inom henne, och när kronan ligger inom räckhåll,
griper hon den, därför att livsviljan bjuder henne att härska och stråla
som drottning.
Och dock — hennes rike är icke av denna världen. Där komma män
och fordra rätt av henne. Rätt! Hon kan visa dem, vad som är gott
och ädelt och fromt — men rätt! »Det kallaste ordet i världen är rätt.»
Väl kan hon känna längtan efter att släppa ifrån sig och till en man
överlämna tyglarna i detta männens rike, vars lagar äro sådana, att
hela hennes inre med sin blidhet och fromhet känner sig upprört vid
deras tillämpning. Och denne man finnes; det är hennes älskade,
det är Primislaus. Och att han vinner henne, beror nog därpå att han
liksom hon talar i gåtor, vilka ingen annan än de själva förstår.
Men Primislaus är en man. Med uppror och lystnad i sinnet
känner han, att hans stolthet tvingar hennes väsen på knä. Han är
man, han förstår att härska. Han kallar männen till samling för att
bygga stad och borg. Och då är det förbi med Libussa. Hennes systrar
måste flytta ut ur sitt torn, ty detta ligger så till, att på dess plats måste
borgen byggas. Härtill kommer, att hennes land och folk bliva
någonting annat än förut. Det fromma, mystiska bandet mellan folk och
natur sönderslites, när människorna flocka sig samman i en stad för
att med förenade krafter spränga de gränser, med vilka livet i naturen
omgärdat dem. Här kan icke hennes inre följa med, och så lägges
hon på sjukbädden, när hon ser sin egen älskade herre och man vara
den ledande själen i den verksamhet, som tär på allt vad hon kallar
liv. Hennes systrars gudomsväsen drager henne med sig uppåt;
endast hennes bälte, vilket utgjorde det första hemliga bandet mellan
henne och Primislaus, stannar kvar på jorden. »Das Edle schied, sein
Zeichen bleibt hienieden».
Här stå vi vid skiljevägen inom romantiken: dess åtrå efter
drömmar skiljes från det levande livets trängtan efter dåd. Nirvanas värld
är motsatsen till Karmas. Att ingen brygga är slagen mellan dem, det
är det tragiska. Den bryggan finnes endast i illusionen, och där
illusionen tager ledningen, följer nemesis efter. Sådan är den tragiska
utvecklingslagen för människans inre öde.
Ännu starkare kommer denna människolivets inre nemesisidé till
uttryck hos det tyska dramats mästare i nästa släktled, Friedrich Hebbel,
framför allt i hans två yppersta verk »Maria Magdalena» och »Gyges
und sein Ring». Hebbel är alltigenom romantiker — han avböjde
den moderna benämningen realist och yttrade om realisternas omtyckta
fordran, att skalden skulle imitera naturen, det skarpa ordet:
Kommt Ihr nicht über siec weg. bleibt Ihr auch unter ihr stehn.
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
