Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Det unga Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET UNGA TYSKLAND.
att skämta med olyckan och de smärtor den vållar honom. Därför blir
det konstanta i hans väsen själva rörelsen: det är skratt bakom
smärtan och vid sidan av den en obetvinglig levnadslust, som kan vagga
sig leende i en skälmsk idyll, drömma romantiskt om sägner och
visor och sen slå fräcka kullerbyttor i hänsynslös frodighet. Allting
jagar om vartannat i hans diktning; men varje stämning är fångad i
ögonblicket, om den också försvinner nästa ögonblick. Man kan
säga, att Heine förökar dess intensitet just genom att förflyktiga den.
Den riktning mot det inten-
siva, som kännetecknar
1800-talets litteratur, kommer helt
och fullt till orda i Heines
lyriska fyrverkeri. Där ligger
Heines betydelse, och därpå
beror det, att hans diktning
ännu i dag förefaller så levan-
de. Just denna bråda intensi-
tet ligger alltid på botten av
Heines väsen. I den mötas
hans rhenska hembygsds tros-
glöd och romantiska svärmeri
och dess befolknings levnads-
lust och överdåd, i den mötas
hans judiska naturs mystik
och dess sega smidighet. Hos
Heine härskar därför ständigt
ett antingen — eller, smältan-
de romantik, rosenröd idyll,
vildhet och skräck eller fräckt
HetnRICH HelNeE. lättsinne, men aldrig något
đ mittemellan. Menintensiteten
å hans egen personlighet är otålig mot hans egen stämning, han är själv
större och mera levande än denna, och därför gör han sig en lag av den
romantiska ironien; raketen lyser, och med en knall blir det beckmörkt, allt
är förbi. Hånets isande vind skakar ned bladen i den lund, där
innerligheten hade sin stilla värld. Man leker och dansar på jordens gröna
ängar, så gungar grunden och spricker. Man ser ned i en brinnande värld
av dolda kval under leende grönska. Heine känner sin natur alltför
väl för att inte begagna sig av den verkan den gör, och därför koketterar
han med sina mörka hjärtehemligheter; han vet mycket väl, att det
just utgör spänningen hos honom och hans poesi, att man inte törs lita
på honom och inte vet, var man egentligen har honom. Och det är en
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
