Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Det unga Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET UNGA TYSKI.AND.
stolt känsla för honom, att han på detta sätt kan hålla världen i
spänning. Därför — ju mindre av hållpunkter, dess mera makt. Och tillika
kan hans oändligt sammansatta natur på det sättet få leva fullständigt.
Se bara på hans kärleksdikterl! Hur växla inte typernal Djupast
nere på botten ligger den olyckliga kärleken till hans kusin. Den är
överhöljd med hån, men smärtan visar sig med ens i feberns brand.
Han röjer sig själv i en glimt med beundransvärd konst — men hur
har han inte njutit sitt eget kval och studerat hållning och rörelser
framför spegeln! På samma sätt låter han den bleka Maria, den lilla
döda Veronika och flera andra skrinlagda drömgestalter dyka opp i
den muntraste berättelse. Men ovan leker en annan kärlek. Det är
blonda sjuttonåringar med blå ögon och rosor på kinderna, deras charm
ligger i deras oerfarenhet. Med dem kan Heine leka det stora barnet.
För dem kan han berätta allsköns sägner och sagor, i deras öra kan han
viska vad han vet om älskogen. Här sammanträffa Heines önskan
att tillbedja och hans ungdomsbegär. Hon är så ren som en blomma,
vemod smyger sig in i hans hjärta, han vill lägga sina händer på
hennes panna och bedja att Gud alltid må bevara henne så huld
och skön och ren. Men de röda läpparna le så lockande. Ser han i
hennes ögon, försvinner hans plåga; kysser han henne, blir han
fullkomligt frisk. Men nämner hon ordet älska, brister han i gråt. Ty
bakom denna älskogslek ligger en evig längtan. Den bleke riddaren
sjunger under sin dyrkades fönster — hon visar bort honom. Men på
bröllopsdagen ser hon hans gengångare. Eller: där vandrar ett
benrangel ur graven till sin kärestas kammare. Ty i kärlekens djup
gömmer sig smärta, blod, död. Längtan är utan gränser. Granen i nordens
isoch snö drömmer om palmen, som sörjer ensam och stum i den
brännande sanden. Älskog är tyst, brinner utan ord, dräper utan ord.
Den otillfredsställbara kärlekens kval gå ständigt igen i Heines
dikter. Det är den unge pagen, som bär sidensläpet åt drottningen: »sie
mussten beide sterben, sie hatten einander zu lieb.» — Dagligen gick
sultanens unga dotter till brunnen, där de vita vattnen sorla.
Dagligen stod den unge slaven vid brunnen, dagligen vart han blekare.
En afton gick hon fram till honom: jag vill veta ditt namn, ditt
fädernesland, din stam. Hans svar slutar med orden:
Und mein Stamm sind jene Asra,
welche sterben wenn sie lieben.
Men det är inte slut därmed! Heine känner även den älskog som.
inte är någon kostföraktare:
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
