Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Det unga Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET UNGA TYSKLAND.
Himmlisch war’s, wenn ich bezwang
meine sündige Begier,
aber wenn’s mir nicht gelang,
hatt’ ich doch ein gross Plaisir.
Heine känner väl till de vackra flickor som äro mycket villiga.
Hans sinnlighet gör sig ett nöje av att blinka och nicka till folk som
till gamla bekanta. Mellan alla dessa former av kärlek tumla sig hans
dikter. Man möter här en vävnad av sanning och lögn, som inte kan
upplösas. Även när han menar ärligt, ställer han sig i posityr; även
där han spritter av munterhet, kunna vi känna ångesten bakom
hånet. Allt blir dekoration kring hans eviga kärlek. Det är spanjorskor
som lyssna från marmorbalkonger till hans dikts mandolin. Det är
Ganges och de stilla lotusblommorna och gasellerna med de glänsande
ögonen. Det är brusande hav och strida bergströmmar, ur dem
stiga havsfrun, bergsfén och älvjungfrun; i djupet ligga de sjunkna
städerna. Allt samverkar att skapa den hemlighetsfulla stillheten och
det romantiska suset i hans sång. Men helt plötsligt slår Heine till
ett skallande skratt och ger all romantik och dess spökerier en god
dag. En potentierad romantik, som slår sig själv i ansiktet; en svärmisk
längtan, ett ideellt krav förenade med begäret att riva ned sina egna
ideal, att håna sitt svärmeri, det är stridiga strömningar i hans själ
och hans konst. Intensiteten i hans väsen har gjort, att den poetiska
förstörelselustan ingår i hans dikt som ett oskiljaktigt element.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
