Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Den engelska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ENGELSKA ROMANEN.
men väl lager av förtorkade fraser, som snoka upp smutsiga historier,
ställa till skandaler för att nedsvärta heliga män och själva få tag i
tyglarna och få riktigt god plats vid köttgrytan. Hela juste-milieu-
riktningens motvilja mot den revolutionära våldsamheten får sitt
uttryck i Kellers hårdhänta behandling av dessa revolutionsmän
från den skumma avkroken. Han hatar dem med den duktige borga-
rens innerliga hat mot gräl och omstörtningsförsök, på samma sätt
som han känner dennes söndagsglädje i sina ljusa festskildringar.
Samma friskhet och sam-
ma ljusa sinnelag lyser emot
oss hos Fritz Reuter. Hans
onkel Bräsig är det goda hu-
möret personifierat. Vi känna
hans tillfredsställda, självför-
nöjda person utan och innan,
alltifrån hans »borgerliga ord»
till hans »fördömda potagra».
Hans iver, hans skarpsinne,
hans trygga säkerhet i fråga
om allt viktignetsmakeri med
nya ordningar vid det goda,
gammaldags lantbruksarbe-
tet, och mot all adelshögfärd,
hans exercis med den unge
flabben Fritz Triddelfitz, hans
stora tal i reformföreningen
om fattigdomen, som på lan-
det kommer sig av biffstek
och potatis, som man inte . G. FREYTAG.
har, men som man vill ha,
och i städerna av de många fattiga — det är drag, vari hela rasens
goda egenskaper muntert lysa emot oss från juste-milieuns trygga
och fasta grund.
Hos Gustav Freytag framträder mera det moraliserande elementet,
och hans ideal äro tyvärr mönstermänniskor, som bara ha det felet
att vara tråkiga. Men han är en god iakttagare, och hans
demokratiska sympatier hindra honom inte från att se en del älskvärda sidor
hos sina aristokrater. Hans Anton Wohlfahrt i »Soll und habemn» är
premiegossen, som förtjänar sina belöningar, mönstret för »det Tyskland
som arbetar». Men hans aristokratiska motstycke, Fink, har Freytag
skildrat för sitt eget nöjes skull, medan han skildrade Wohlfahrt för
publikens», yttrar en kritiker. Ännu mera arrangerade för att förhär-
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
